Jag är en djup människa. Det har jag varit så länge jag kan minnas, och det lär nog fortsätta så också. För mig är det en positiv egenskap. Jag känner så mycket att jag blir tokig ibland, men det är på samma gång skönt. Jag uppskattar allt, hela tiden, varje sekund. 

 

Jag tänkte dela med mig av mina tankar och funderingar av innebörden att leva sitt liv tillsammans med någon. 

 

- Det finns inget jag tycker är mer fantastiskt än att Emil valde mig. Jag har alltid känt mig annorlunda. Lite sämre, lite för mycket, lite djupare, ja lite mer annorlunda än alla andra helt enkelt. Detta kommer låta HEMSKT - men någonstans, långt inom mig, har jag alltid trott att det inte kommer gå bra för mig i livet. Jag har trott att de drömmar jag har aldrig kommer uppfyllas, för att jag inte är tillräckligt bra. 

 

Sommaren 2014 förändrade inte bara mig från "singel till i ett förhållande", det förändrade synen på mig själv. Vem jag, Cornelia, verkligen är. När jag träffade Emil kändes allt äntligen så lätt. Jag träffade någon där allt bara fungerade, en känsla jag aldrig upplevt innan. Allt gick väldigt fort. Dejtandet gick snabbt över till ett förhållande. Ett stadigt sådant!

 

Hösten kom och jag hade ett år kvar på gymnasiet. Jag valde att vara hemma i Uddevalla på veckodagarna, och pendlade sedan till Lysekil på helgerna och lov. När studenten äntligen kom var jag så lycklig att jag var tvungen att nypa mig i armen. Jag hade allt. Det jag menar är inte att bara för att det kom in en kille i mitt liv så hade jag plötsligt allt. Men just där och då såg jag så tydligt framför mig att allt det som varit trasigt inom mig hade lagats. Även om mitt och Emils förhållande hade tagit slut hade han ändå fått mig att inse mitt eget värde. Det är något väldigt fint i det. 

 

Sommaren 2015 var något av det bästa jag upplevt. Jag kände att äntligen lever jag. Äntligen kan jag ta mig framåt och börja mitt liv på riktigt. I oktober flyttade jag och Emil till Hjuvik, i Torslanda. Vi bodde där över vintern. Det var väl egentligen inte så supermysigt. Det var långt att pendla, vi bodde väldigt litet och hade inget kök. Men mitt i allt så gjorde det liksom ingenting. Det enda jag kunde tänka på var att jag litar på en människa så mycket att jag valt att leva mitt liv tillsammans med denne. 

 

1 februari flyttade jag och han till en lägenhet i Bagaregården här i Göteborg. Jag trodde jag skulle bli skrämd av att flytta på riktigt tillsammans med någon. Vi köper möbler tillsammans, betalar hyra tillsammans, köper mat tillsammans, har en bil, en vardag, ett liv ihop - och det finns absolut ingenting som gör mig så jävla glad. Jag är så lycklig att jag inte kan förstå det själv. För att återgå till den känslan jag hade förr, att jag inte trodde jag var värd det bästa. Att jag trodde att jag inte skulle nå mina mål och drömmar, att jag inte skulle komma långt i livet - dem tankar är förbi. 

 

Jag gråter av glädje av att ha Emil i mitt liv. Bara tanken på att förlora honom gör mig så ledsen. Jag älskar Emil med varenda del i hela min kropp. Jag känner en sådan tillit till den människan att det är sjukligt. Han är perfekt. Visst finns det saker som är jobbiga även mellan oss. Vi har våra småbråk, våra tjaffs om onödiga saker. Men i slutändan när jag verkligen sätter mig ner och skriver ner mina tankar så kan jag inte önska mig något bättre. Det har gått två år sedan vi lärde känna varandra. Två år är inte särsklit lång tid i jämförelse med vår livslängd, ändå känns det som jag känt honom föralltid. Vi känner varandra utan- och innantill. Känslan av att jag har valt honom och han har valt mig är obeskrivlig. Jag vill inte ändra mitt liv på något sätt - så har jag aldrig känt. 

 

När jag tittar på Emil ser jag allt jag någonsin drömt om. Det för mig att förstå att jag är värd att nå mina drömmar och mål. Han hjälper mig med det, och för det är jag honom föralltid tacksam. Tillsammans med honom blir jag en bättre Cornelia. Min älskade, underbara Emil. Om du ändå kunde förstå hur mycket du betyder för mig.