Imorgon åker jag till Lysekil igen. Varit där några dagar, men åker till på torsdag morgon. Allt för att få vara med sin kärlek! Tror även jag o pappa skulle träffas en stund imorgon, får se hur det blir med det!

Nu ska jag städa upp mitt rum innan jag ska på yoga vid 19. Så skönt att kunna se lite ljus i denna mörka vardag. Visst att jag ska jobba HELA jullovet, men jag får pengar för det så ska inte klaga. 

Ha det underbart. Puss 

Det är svårt att vara ungdom. Det är mycket. Allt är mycket. Det är enormt mycket skola, jobb som kräver hög prestation, pojkvän och vänner ska kombineras, träning är viktigt för att se bra ut, de nyaste och dyraste kläderna för att passa in och små problem hemma som efter ett tag blir stora i tankarna. 

Det gör sönder mig. Jag slits ständigt mellan att veta vem jag är, till att inte ha en aning. Ikväll är en sådan kväll när jag bara ger upp. Inte mitt liv, men mina tankar. Så fort jag blev ensam kom tårarna, då blir jag förbannad. Jag vill inte vara ledsen. Jag vill inte behöva gå och prata med någon. Jag vill inte behöva vara olycklig när jag egentligen har allt. Den sista meningen, där kom det... 

Människor som ALLTID säger till mig "Cornelia, du har precis allt man kan önska". Ni känner inte mig. Ni har inte en aning om vem jag verkligen, verkligen är. Det är inte många som vet vem jag innerst inne är. Jag hatar att dela med mig av det. Jag hatar att prata om problem, jag hatar att behöva förklara att jag mår dåligt när ingen förstår varför. För trots att jag går på en bra skola, trots att jag har ett fantastiskt jobb där jag tjänar bra pengar, trots att jag har underbara vänner och familj, trots att jag har världens finaste pojkvän, ja TROTS ALLT DET så mår jag inte alltid bra. 

Det är för mycket att vara ungdom i en värld som kräver allt från en. 

Det är jobbigt att gråta. Jag hatar det. Jag tror inte på att det är bra att gråta av sig för det gör bara ännu ondare i mig. Det gör ondare att visa för sig själv att det onda faktiskt finns, för det visar sig i tårar. Jag hatar, hatar, hatar det. 

Mest av allt hatar jag människor som inte förstår. Ni måste inse att alla människor kan må dåligt. De som har allt, eller de som har inget. Jag måste också inse att det är okej att må dåligt, för mitt eget bästa. 

Jag har nog aldrig varit kär på det sättet jag är idag. Kärlek kan vara något kul, jobbigt eller fint. Den killen jag är tillsammans med, Emil, gör mig till mitt bästa jag. Den kärlek vi har är för det mesta väldigt kul. Vi är som bästavänner. Vi skämtar, leker, är töntiga, glada - men samtidigt kan vi prata djupt, seriöst och dela med oss av jobbiga saker.

 

Det bästa med Emil är att han ständigt hjälper mig. Stora som små grejer så står han och stöttar mig. Det är en otroligt befriande känsla att aldrig känna sig ensam. För så är det faktiskt, jag känner mig aldrig ensam. Vi bråkar aldrig vilket är så extremt skönt. Han finns alltid som en värme runt mig. Att jag får uppleva denna bortskämdhet av kärlek är helt otroligt. Jag älskar verkligen Emil. Han är en kille som är snäll rakt igenom, alltid vill mitt bästa och samtidigt väldigt snygg!

 

Nackdelen med att vara kär, och då speciellt nykär, är att man lever i en bubbla. Det är väldigt lätt att fastna i att man bara vill umgås med den man är kär i. Jag vill alltid, alltid, alltid vara med Emil. Jag vill prata med honom, skratta med honom, vara nära honom. Jag känner att man blir tråkigare och tråkigare när det gäller att umgås med många vänner. Krogkvällar är inte lika lockande, om inte han är med. Till alla vänner som läser detta så vill jag be om ursäkt. Jag vill inte be om ursäkt för att jag är kär, men för att jag lägger för lite tid på er.

Denna nyförälskelsebubblan vet jag kommer gå över. Inte så att jag inte kommer vara kär i honom, men jag vet om att jag inte kommer tänka på honom varje vaken minut på dygnet.

 

Det gör jag nu. Jag tänker på honom precis hela tiden. Så fort jag pussat honom hejdå längtar hela min själ till nästa gång vi ska ses igen. Det är så fint att vara kär. Det är så fruktansvärt fint att man känner såhär om en annan människa.