Jag har nog aldrig varit kär på det sättet jag är idag. Kärlek kan vara något kul, jobbigt eller fint. Den killen jag är tillsammans med, Emil, gör mig till mitt bästa jag. Den kärlek vi har är för det mesta väldigt kul. Vi är som bästavänner. Vi skämtar, leker, är töntiga, glada - men samtidigt kan vi prata djupt, seriöst och dela med oss av jobbiga saker.

 

Det bästa med Emil är att han ständigt hjälper mig. Stora som små grejer så står han och stöttar mig. Det är en otroligt befriande känsla att aldrig känna sig ensam. För så är det faktiskt, jag känner mig aldrig ensam. Vi bråkar aldrig vilket är så extremt skönt. Han finns alltid som en värme runt mig. Att jag får uppleva denna bortskämdhet av kärlek är helt otroligt. Jag älskar verkligen Emil. Han är en kille som är snäll rakt igenom, alltid vill mitt bästa och samtidigt väldigt snygg!

 

Nackdelen med att vara kär, och då speciellt nykär, är att man lever i en bubbla. Det är väldigt lätt att fastna i att man bara vill umgås med den man är kär i. Jag vill alltid, alltid, alltid vara med Emil. Jag vill prata med honom, skratta med honom, vara nära honom. Jag känner att man blir tråkigare och tråkigare när det gäller att umgås med många vänner. Krogkvällar är inte lika lockande, om inte han är med. Till alla vänner som läser detta så vill jag be om ursäkt. Jag vill inte be om ursäkt för att jag är kär, men för att jag lägger för lite tid på er.

Denna nyförälskelsebubblan vet jag kommer gå över. Inte så att jag inte kommer vara kär i honom, men jag vet om att jag inte kommer tänka på honom varje vaken minut på dygnet.

 

Det gör jag nu. Jag tänker på honom precis hela tiden. Så fort jag pussat honom hejdå längtar hela min själ till nästa gång vi ska ses igen. Det är så fint att vara kär. Det är så fruktansvärt fint att man känner såhär om en annan människa.