Är SÅ taggad på att bära min nyårsklänning imorgon!!!!!!!!

Varit så mycket det senaste vilket gör att bloggen fått lida. Jag jobbar i princip varje dag. Gör jag inte det är det fest, kompisar, familjemys på schemat. Igår var vi hos farmor o Sylve vilket var kanon! 

Nu ska jag börja kötta här på gymmet. Jobb idag 13.00-17.00 så bäst jag kör nu! 

Igår gick jag på jullov vilket firades in med lite partaj hos Vendela. Hängde först med hela Herrestadgänget. Ni som känner dem känner dem haha... Senare mot kvällen kom även våra andra killkompisar, bla. Matte, Kevin, Spranger, Erik osv. Kvällen rundades av vid kl 6 med mat som grabbarna lagade. De drog hem o vi tjejer somnade gott. Idag har jag jobbat 14-19. Ska kika film nu, äta godis o ta det lugnt. Imorn blir det jobb 11-15, skön tid så det känns bra! 

Vi höres. Puss på er! 

Hej på er!

 

Legat sjuk några dagar. Feber hög som höghus och halsmandlar vita som snö har det inte varit jätteroligt. Frossan man får av skiten är inte att leka med heller. Absolut ingen sömn på nätterna!

---

 

Idag var det begravning. Kanske den mest hemska dagen i hela mitt liv. Helt fruktansvärt var det. Jag har aldrig varit med om att någon i min närhet har försvunnit, kanske därför jag tar det så hårt? Jag har iallafall tyckt det har varit en extremt tuff dag. Att se hans familj gå fram till kistan, endast fyra istället för fem, fick mig att tänka på min egen familj. Hur lite man egentligen uppskattar varandra. Jag har aldrig haft tanken på att det faktiskt går att förlora en människa. Idag fick jag klart för mig att döden faktiskt finns, något jag aldrig velat tro på. Att faktiskt säga hejdå till en kropp som inte andas samma luft som vi längre. Begravningen var verkligen jättefin iallafall. Många vackra låtar, mycket folk, ett fint avslut med folk som la blommor på kistan och en kanonpräst. Vet inte hur jag ska sammanfatta det hela, då det varit något av det vackraste jag varit med om, men också det värsta. Kommer ihåg stunden då hans mamma var framme vid kistan själv när många hade gått ut från kyrkan. Jag satt kvar och tittade. Hon pussade på kortet på Anders, gick runt kistan många gånger för att känna på den. Mest av allt minns jag när hon stannade upp, kollade på kortet och omfamnade kistan. Med händerna drog hon tummarna upp och ner, precis så som mammor gör med tummarna när de kramar. Det fick mig att gråta så mycket att jag trodde mina tårar skulle ta slut. Jag såg så mycket rörelser från min egen mamma i henne. Det gjorde ont i mig. Kommer man någonsin förstå att en människa faktiskt ryckts ifrån en? Kommer man inse att man aldrig kommer höra personens röst igen? Kommer man föralltid vara ledsen? Hur snabbt går människor vidare efter en förlust av en annan människa? Om jag känner såhär mycket för en klasskompis som gått bort, hur kommer jag då känna när mina föräldrar och syskon försvinner från livet? Kommer jag klara det då? 

Det skapas så många frågor när något sådant här sker. Jag känner inte igen mig själv. Jag kan ligga på nätterna i timmar och tänka på livet/döden. Hur otroligt konstigt det egentligen är. Vi gror inuti en mage, föds, lever, dör, vart hamnar man? Vissa tror på en himmel där allt är frid, vissa tror på helvetet där allt är skit. Vad är rätt, vad är fel? Jag är rädd för döden då det är den enda sak vi inte har vetenskap om. Jag är livrädd för att mista någon mer. Jag är rädd för att döden är så nära oss. Att en bil kan missa oss när vi går över gatan, att vara nära en skottlossning, att bli kidnappad mitt på öppen gata, att frysa ihjäl, att.... ja ni förstår. Det finns så mycket hemskt som jag aldrig kommer begripa mig på. Det är faktiskt så, jag kommer aldrig någonsin begripa mig på döden. 

Det går trögt just nu med allting. Vardagarna är tunga med mycket djupa tankar. Det är såhär livet är. Ibland är man med om förluster, man mår skit, men man får rycka upp sig o fortsätta leva. Ta sig i kragen mot nya framgångar! På torsdag är det begravning. Olika tankar angående det! 

Tränar mycket nu, som terapi för mig. Blev dubbelpass idag. Först ett pt-pass med Emil 11-12.30. Pumpade slut på både biceps och triceps. 16-17.30 körde jag och Sara axlar och rygg. Känns skönt att ha dragit igenom alltihop. Imorgon blir det mage och rumpa! 

Bjuder på pinsamma spännbilder. Godnatt! 

Det har varit tungt nu i några dagar. I torsdags fick vi reda på att vår underbara klasskompis Anders gått bort. Det var det sjukaste jag varit med om i hela mitt liv. Tappade andan när lärarna berättade. Hans stol bara skrek tomhet. Jag har inte riktigt förstått det ännu. Spelar upp hela scenen när de berättar det om och om igen, för att intala mig själv att mardrömmen faktiskt är sann.

 

Livet är så sjukt. Allt kan vända från bra till dåligt på en sekund. Jag orkar inte ha humöret uppe längre. Kommer på mig själv att tänka på det hela tiden. Har jobbat i hela helgen men känt mig helt borta i huvudet. Kommer aldrig förstå mig på döden. Inte livet heller iochförsig. 

 

Har legat hela kvällen och satt ihop ett bildspel. Anders minnesstund är imorgon i skolaulan och vår klass har arrangerat det hela. Känns jättekonstigt att sitta o kolla på bilder på honom. Känns som att han ska komma imorgon, som om allt är som vanligt. Men så kommer det inte bli. Jag kommer aldrig någonsin se hans ansikte igen. Hans leende, gångstil, kläder, röst. Han är borta och det är så jävla svårt att få in det i huvudet. Han var fan bara 18 år. Kuggade tre gånger på körkortet och fick det precis, då ska detta hända!? JAG FÖRSTÅR INTE. Varför är livet så orättvist? Varför tas de finaste personerna ifrån oss?

 

Jag är avundsjuk på de som får lära känna honom på andra sidan. Han var på riktigt världens goaste kille. Gjorde aldrig något elakt. Kände så många personer, men hade ingen emot sig. Så fruktansvärt underbar. 

 

Vi saknar dig här på jorden. Jag hoppas du ser ner på oss alla, hur olika nära alla än stod dig, och är stolt. Stolt för att du gjort ett så gott intryck på oss och lämnat oss med sorg men ändå glädje. När jag tänker på dig så tänker jag på ditt leende. Det saknar jag. 

 

Minnesstunden kommer vara tuff imorgon, men vi klarar det genom att ha dig i våra tankar. Vila i frid nu kompis ♥

 

Ord räcker inte till att förklara, beskriva, känna det jag gör. Har det varit någonting har du alltid löst det med mig. Du har öron som alltid lyssnar, mun som talar otroligt kloka ord, en hjärna som verkligen tänker efter, värderingar som alltid är sunda och ett hjärta som alltid älskar. Du har lärt mig att alltid vara en självständig individ. Oavsett hur jobbigt något är så klarar man det. Har jag inte klarat det själv, så har du hjälpt. 

 

Vid vissa punkter i mitt liv trodde jag inte på mig själv. Jag hatade, klankade ner på mig. På den jag var. När jag kvävde gråten på kvällarna förstod du det ändå. När jag inte ville fortsätta mer med livet peppade du alltid, stöttade, pratade mig till rätta, förklarade. Du hjälpte inte för att du var tvungen. Du ville. 
Det är det fina med dig mamma. Alltid har du saker runt om dig. Barn, jobb, kompisar, hus. Alltid tar du hand om alla andra, aldrig dig själv. Det är så skönt att ha någon i sitt liv att lita tusen procent på. Kunna ha någon att dela sina saker med utan att vara rädd. 

 

Jag minns att jag tänkte när jag var mindre att jag ville ha en mamma som var som en syster. Som jag fikade, shoppade och delade kläder med. Idag är jag så förbannat glad att du aldrig varit så. Du är min mamma, inte min syster. Du är 45, inte 17. Du ska inte dela kläder med mig. Du ska inte umgås med mig varenda dag. Du ska inte ringa varenda minut för att se vart jag är. 
Aldrig har jag tackat dig för detta. Jag älskar att jag får ha mitt liv. Att du släpper iväg mig på saker utan att ringa hundra gånger, för du litar på mig. Så många av mina vänner som har oroliga föräldrar. Jag är så jävla glad att du är lite annorlunda, lite bättre, lite mer du. Du tror på att jag kan klara mig själv. Du tror på att jag är kapabel till att fixa saker. Att jag kan greja det själv. Gör jag inte det säger jag till, DÅ finns du där som hjälp. Jag har alltid fått vara jag, en unik varelse. Du har alltid varit kärleksfull, men inte kvävt mig med moderskänslor. Du har alltid uppskattat saker jag gjort. Saker du är stolt över med mig. Men också har du uppskattat mig när jag inte gjort lika bra saker. När jag haft saker som alla gått emot mig har du ändå tyckt att jag varit bäst i världen. Det älskar jag dig för.

 

Du tränger dig aldrig på, lägger dig aldrig i. Du finns bara där.

 

Tack för att du öppnat så många dörrar för mig men aldrig tvingat mig över tröskeln. 

---

Jag älskar dig mamma. Grattis på din 45-årsdag ♥

Nu ska jag ner och äta thai i stan för mamma fyller 45 år. Bästa hon! 

I torsdags var jag nere i Göteborg med inspo-gänget. Det var en liten pop-up-store som vi gick modevisning i. Trevligt! Kul att komma iväg lite till världens bästa stad!