Det har varit tungt nu i några dagar. I torsdags fick vi reda på att vår underbara klasskompis Anders gått bort. Det var det sjukaste jag varit med om i hela mitt liv. Tappade andan när lärarna berättade. Hans stol bara skrek tomhet. Jag har inte riktigt förstått det ännu. Spelar upp hela scenen när de berättar det om och om igen, för att intala mig själv att mardrömmen faktiskt är sann.

 

Livet är så sjukt. Allt kan vända från bra till dåligt på en sekund. Jag orkar inte ha humöret uppe längre. Kommer på mig själv att tänka på det hela tiden. Har jobbat i hela helgen men känt mig helt borta i huvudet. Kommer aldrig förstå mig på döden. Inte livet heller iochförsig. 

 

Har legat hela kvällen och satt ihop ett bildspel. Anders minnesstund är imorgon i skolaulan och vår klass har arrangerat det hela. Känns jättekonstigt att sitta o kolla på bilder på honom. Känns som att han ska komma imorgon, som om allt är som vanligt. Men så kommer det inte bli. Jag kommer aldrig någonsin se hans ansikte igen. Hans leende, gångstil, kläder, röst. Han är borta och det är så jävla svårt att få in det i huvudet. Han var fan bara 18 år. Kuggade tre gånger på körkortet och fick det precis, då ska detta hända!? JAG FÖRSTÅR INTE. Varför är livet så orättvist? Varför tas de finaste personerna ifrån oss?

 

Jag är avundsjuk på de som får lära känna honom på andra sidan. Han var på riktigt världens goaste kille. Gjorde aldrig något elakt. Kände så många personer, men hade ingen emot sig. Så fruktansvärt underbar. 

 

Vi saknar dig här på jorden. Jag hoppas du ser ner på oss alla, hur olika nära alla än stod dig, och är stolt. Stolt för att du gjort ett så gott intryck på oss och lämnat oss med sorg men ändå glädje. När jag tänker på dig så tänker jag på ditt leende. Det saknar jag. 

 

Minnesstunden kommer vara tuff imorgon, men vi klarar det genom att ha dig i våra tankar. Vila i frid nu kompis ♥