Jag hade velat skriva och bara öppna upp mitt hjärta. Släppa ut allt, både det goda och det onda inom mig. Jag känner så mycket, men det har ingenstans att ta vägen. Mina ord, tankar och värderingar får inte plats i denna lilla värld. Det handlar inte alltid om jobbiga ting i livet, om min tonårstid som ibland kommer spökandes i huvudet eller om stunder jag bara velat ge upp. Ofta nu för tiden har jag funderingar om min framtid. Jag har så mycket att ge att jag inte vet vad jag ska göra med allt. 

 

Det var längesedan jag grät nu. Det känns både skönt, men det rubbar på något sätt också min balans. Jag behöver gråta. Då får allt rinna av mig. Tårarna släpper och tyngden lättas. Jag uppskattar känslan av att vara ledsen, för jag blir många gånger sorglös lång tid efteråt. Speciell känsla som jag sätter stort värde på. 

 

Jag har varit med om väldigt mycket. Stundtals känns det mäkta hopplöst, stundtals upprymd i lyckorus. Saligt euforisk. Sällan hittar jag den där goda balansen i vardagen, något jag äntligen lyckats med nu. Jag känner mig belåten på livet i skrivande stund. Behagligt. 

 

Jag ser fram emot livet. Det var ett tag sedan jag bekantade mig med den inställningen. Bra Cornelia. Fortsätt.