Fortsätt.
Jag hade velat skriva och bara öppna upp mitt hjärta. Släppa ut allt, både det goda och det onda inom mig. Jag känner så mycket, men det har ingenstans att ta vägen. Mina ord, tankar och värderingar får inte plats i denna lilla värld. Det handlar inte alltid om jobbiga ting i livet, om min tonårstid som ibland kommer spökandes i huvudet eller om stunder jag bara velat ge upp. Ofta nu för tiden har jag funderingar om min framtid. Jag har så mycket att ge att jag inte vet vad jag ska göra med allt.
Det var längesedan jag grät nu. Det känns både skönt, men det rubbar på något sätt också min balans. Jag behöver gråta. Då får allt rinna av mig. Tårarna släpper och tyngden lättas. Jag uppskattar känslan av att vara ledsen, för jag blir många gånger sorglös lång tid efteråt. Speciell känsla som jag sätter stort värde på.
Jag har varit med om väldigt mycket. Stundtals känns det mäkta hopplöst, stundtals upprymd i lyckorus. Saligt euforisk. Sällan hittar jag den där goda balansen i vardagen, något jag äntligen lyckats med nu. Jag känner mig belåten på livet i skrivande stund. Behagligt.
Jag ser fram emot livet. Det var ett tag sedan jag bekantade mig med den inställningen. Bra Cornelia. Fortsätt.
En 19-årig Cornelia. Sommaren efter studenten.
Smärta påminner oss om att något inte stämmer
"Ibland kan jag ändå tänka att smärtan har en viktig roll. Att det ändå bör höra till på något sätt. Då menar jag inte att smärta i sig är något bra eller något som man bara måste uthärda. För så är det inte. När något funkar som det ska så ska det vara utan att det gör ont.
Och då är det kanske det som är meningen med smärta. Att det ska påminna oss om att det är något som inte stämmer. Påminna oss om att det inte bör vara såhär. Påminna oss om att något måste göras. För bland det mest förödande vi kan göra mot oss själva är att bli vana vid något som gör ont. Att få oss själva att tro på att det kanske är så här det måste vara.
För när skorna klämmer, tankarna tynger, beröringarna svider eller hjärtat värker så är det kanske bara smärtan som en än gång påminner oss om att innerst inne så vet vi om att vi är värda så galet mycket mer."
Jag vägrar bli van vid att det ska göra ont. Det tog mig mer än ett halvår innan jag vågade bryta loss, och aldrig vill jag utsätta mig för det igen. Varje dag var inte plågsam, men det var tiden som gjorde ont. Jag som knarkar i mig trygghet skulle helt plötsligt klara allt själv. Och det gör jag. Jag fortsätter med mitt, och jag är lycklig. Jag är stolt över mig själv att jag vågade.
Jag var så ledsen att jag trodde att jag skulle dö, men sen började jag skratta igen. För det fanns en tid innan mig och E, då kommer det automatiskt finnas en tid efter oss också. Egentligen tror jag inte att jag sörjer vårt förhållande, men jag sörjer att vi inte uppskattade varandra. Jag är ledsen över att vi valde varandra, men ändå inte brydde oss.
Ännu ett citat jag fäst mig vid:
"Vi ser något hos någon annan och bestämmer oss för att spendera en del av våra liv med denne. Att hon nu ser något i dig som får henne att känna så, då får du fan inte ta det för givet. Så när du förstår det, när du förstår att hon faktiskt inte är bunden till dig utan snarare har valt att gå jämte dig, så kan det kanske äntligen komma att slå dig. Det finns inte mycket vi är lovade här i livet och det allra mesta kommer inte lätt, så om du har någon som går jämte dig så måste du bara förstå att det är inget mindre än bland det största och mest värdefulla som de flesta av oss kan hoppas på att få uppleva under vår tid här. Så våga inte ens ta det för givet. Greppa snarare tag i det med all din kraft och försök att förstå vilken sanslös gåva varenda sekund som hon är i din famn faktiskt är."
Vi gjorde inte det, för vi var inte gjorda för varandra. Detta var det bästa. Jag är glad, jag klarar mig, jag fixar det. Men det gör ändå ont. Och så får det lov att vara.
Jag vill inte ändra mitt liv på något sätt - så har jag aldrig känt
Jag är en djup människa. Det har jag varit så länge jag kan minnas, och det lär nog fortsätta så också. För mig är det en positiv egenskap. Jag känner så mycket att jag blir tokig ibland, men det är på samma gång skönt. Jag uppskattar allt, hela tiden, varje sekund.
Jag tänkte dela med mig av mina tankar och funderingar av innebörden att leva sitt liv tillsammans med någon.
- Det finns inget jag tycker är mer fantastiskt än att Emil valde mig. Jag har alltid känt mig annorlunda. Lite sämre, lite för mycket, lite djupare, ja lite mer annorlunda än alla andra helt enkelt. Detta kommer låta HEMSKT - men någonstans, långt inom mig, har jag alltid trott att det inte kommer gå bra för mig i livet. Jag har trott att de drömmar jag har aldrig kommer uppfyllas, för att jag inte är tillräckligt bra.
Sommaren 2014 förändrade inte bara mig från "singel till i ett förhållande", det förändrade synen på mig själv. Vem jag, Cornelia, verkligen är. När jag träffade Emil kändes allt äntligen så lätt. Jag träffade någon där allt bara fungerade, en känsla jag aldrig upplevt innan. Allt gick väldigt fort. Dejtandet gick snabbt över till ett förhållande. Ett stadigt sådant!
Hösten kom och jag hade ett år kvar på gymnasiet. Jag valde att vara hemma i Uddevalla på veckodagarna, och pendlade sedan till Lysekil på helgerna och lov. När studenten äntligen kom var jag så lycklig att jag var tvungen att nypa mig i armen. Jag hade allt. Det jag menar är inte att bara för att det kom in en kille i mitt liv så hade jag plötsligt allt. Men just där och då såg jag så tydligt framför mig att allt det som varit trasigt inom mig hade lagats. Även om mitt och Emils förhållande hade tagit slut hade han ändå fått mig att inse mitt eget värde. Det är något väldigt fint i det.
Sommaren 2015 var något av det bästa jag upplevt. Jag kände att äntligen lever jag. Äntligen kan jag ta mig framåt och börja mitt liv på riktigt. I oktober flyttade jag och Emil till Hjuvik, i Torslanda. Vi bodde där över vintern. Det var väl egentligen inte så supermysigt. Det var långt att pendla, vi bodde väldigt litet och hade inget kök. Men mitt i allt så gjorde det liksom ingenting. Det enda jag kunde tänka på var att jag litar på en människa så mycket att jag valt att leva mitt liv tillsammans med denne.
1 februari flyttade jag och han till en lägenhet i Bagaregården här i Göteborg. Jag trodde jag skulle bli skrämd av att flytta på riktigt tillsammans med någon. Vi köper möbler tillsammans, betalar hyra tillsammans, köper mat tillsammans, har en bil, en vardag, ett liv ihop - och det finns absolut ingenting som gör mig så jävla glad. Jag är så lycklig att jag inte kan förstå det själv. För att återgå till den känslan jag hade förr, att jag inte trodde jag var värd det bästa. Att jag trodde att jag inte skulle nå mina mål och drömmar, att jag inte skulle komma långt i livet - dem tankar är förbi.
Jag gråter av glädje av att ha Emil i mitt liv. Bara tanken på att förlora honom gör mig så ledsen. Jag älskar Emil med varenda del i hela min kropp. Jag känner en sådan tillit till den människan att det är sjukligt. Han är perfekt. Visst finns det saker som är jobbiga även mellan oss. Vi har våra småbråk, våra tjaffs om onödiga saker. Men i slutändan när jag verkligen sätter mig ner och skriver ner mina tankar så kan jag inte önska mig något bättre. Det har gått två år sedan vi lärde känna varandra. Två år är inte särsklit lång tid i jämförelse med vår livslängd, ändå känns det som jag känt honom föralltid. Vi känner varandra utan- och innantill. Känslan av att jag har valt honom och han har valt mig är obeskrivlig. Jag vill inte ändra mitt liv på något sätt - så har jag aldrig känt.
När jag tittar på Emil ser jag allt jag någonsin drömt om. Det för mig att förstå att jag är värd att nå mina drömmar och mål. Han hjälper mig med det, och för det är jag honom föralltid tacksam. Tillsammans med honom blir jag en bättre Cornelia. Min älskade, underbara Emil. Om du ändå kunde förstå hur mycket du betyder för mig.
Från självhat till jubel
Vissa dagar ställer jag mig framför spegeln och bara tittar på mig själv. Jag granskar och funderar. Vem är jag?
Det är fascinerade att se hur tankarna har förändrats år efter år.
För bara tre år sedan var jag en typisk, förvirrad tonåring. Kärleksproblem, framtidsproblem, kroppsfixering. Just kroppsfixering var en, då, stor del i mitt liv. Jag var aldrig nöjd över hur jag såg ut. Det klingar i öronen som ett klassiskt problem i alla 16-åriga tjejers liv - men det var fruktansvärt. Aldrig någonsin har jag hatat så mycket, tyvärr på mig själv. Jag var vidrigt förnedrande mot min egen kropp. Gjorde allt i min makt för att vara elak mot mig. Människan Cornelia och själen Cornelia gick inte ihop då. Inte alls. Mina egna tankar förstörde mig.
Först efter några år hade jag mod att berätta många saker för min mamma. Det var ett stort mörker inom mig som äntligen fick fly min kropp.
Idag när jag granskar mig i spegeln är människan och själen ett. Det låter ynkligt, men det är något väldigt viktigt för mig. Jag trivs och tycker om mig själv. Det är stort. Efter så många år av självhat finner jag äntligen jubel inom mig, inte skrik. Det är fint. Det var längesedan jag sa detta till mig själv; jag är så stolt över dig Cornelia!
Är jag vuxen nu?
Självständig, öppen och modig. Tre ord som jag alltid beskrivit mig själv med - men tänk så fel jag hade.
Studenten var för mig en stor eufori av lycka. Jag har alltid trivts bra i skolan med otroligt många vänner kring mig. Jag var störtförälskad i min klass. Just i den delen av mitt liv fanns allt som jag ville ha. Trygghet.
Efter bal, student och studentresa tog det bara slut. Det där som alla äldre pratat om men som man aldrig riktigt trodde på. Slutet på skoltiden var nu riktig. Jag som trodde jag kunde ta världen med storm kände mig helt plötsligt så liten. Jag kände mig som en droppe i havet, och jag hatade det.
Jag jobbade mycket under sommaren, på Elgiganten och McDonald's. Hade en helt fantastisk sommar. Alla mina underbara vänner var hemma. Vi var i Göteborg, Fjällbacka, Kungshamn, Båstad, Smögen, Lysekil, ingenstans och överallt. Ännu en gång en eufori av lycka. Jag hade ännu en gång allt jag behövde. Trygghet.
Tiden sprang iväg och vi var helt plötsligt inne i oktober. Emil fick jobb i Göteborg, en vecka efter jag likaså. På Göteborg Wok hamnade jag, och där har jag stannat. 5e oktober 2015 flyttade jag hemifrån, utan att fatta det. Utan att förstå att jag lämnade allt. Jag förstod inte hur Uddevalla, den lilla "skithålan", var en sådan oerhör trygghet för mig. Jag förstod aldrig hur mycket jag skulle sakna skolan, umgänge, ungdomen. För nu är ju jag vuxen.
Jag och Emil har bott ute i Hjuvik i Torslanda, nära Öckerö, i tre månader. Om 1 månad flyttar vi till Bagaregården, nära Olskroken. Vi har fått förstahandskontrakt och jag borde vara lyckligast i världen. Jag är det inte ännu, men jag vet att jag kommer bli det.
Jag vet om att jag kommer älska det. Att bo tillsammans med min kärlek, vakna upp bredvid honom varje dag, gå till ett bra jobb och leva ett liv i Göteborg som jag så länge drömt om. Men inte just nu. Vet ni vad jag vill göra mest av allt varje kväll? Jag vill vara hemma hos min familj. Jag vill vakna upp av att det dånar musik ur tvn för att barnkanalen står på, och veta att jag måste gå ner från trappan när "Fåret Shaun" spelas för att hinna med bussen. Jag vill äta familjemiddag varje eftermiddag. Jag vill se min älskade mamma somna i fåtöljen varje kväll. Jag vill sova i min säng, i mitt rum, i min trygghet. För just idag, just nu, vill jag inte vara vuxen. Kanske imorgon, kanske om en vecka, men inte idag.
Det handlar inte om att jag inte trivs. Jag är så genuint tacksam och glad att jag och Emil ska bli sambos, på riktigt. Att jag och han, vi två tillsammans, ska bo i VÅR lägenheten. En alldeles underbar 2a, på 50 kvadratmeter. Det är kul att köpa möbler, fundera ut hur man ska inreda, tänka på hur man ska bo. Det är liksom inte det som är problemet. Det är tryggheten. Lilla jag, lilla lilla Cornelia, lilla 19-åriga jag - snart får du trygghet. Jag var inte så modig som jag trodde. Eller kanske är jag det. Men inte idag.
Jag tar över världen imorgon istället.
Att må dåligt
Att titta rakt in i en tom vägg och börja gråta. Att ständigt behöva förklara att man mår dåligt, men inte veta varför. Att alltid ha så lätt till gråt, och skämmas för det.
Det är svårt att vara ungdom. Det är mycket. Allt är mycket. Det är enormt mycket skola, jobb som kräver hög prestation, pojkvän och vänner ska kombineras, träning är viktigt för att se bra ut, de nyaste och dyraste kläderna för att passa in och små problem hemma som efter ett tag blir stora i tankarna.
Det gör sönder mig. Jag slits ständigt mellan att veta vem jag är, till att inte ha en aning. Ikväll är en sådan kväll när jag bara ger upp. Inte mitt liv, men mina tankar. Så fort jag blev ensam kom tårarna, då blir jag förbannad. Jag vill inte vara ledsen. Jag vill inte behöva gå och prata med någon. Jag vill inte behöva vara olycklig när jag egentligen har allt. Den sista meningen, där kom det...
Människor som ALLTID säger till mig "Cornelia, du har precis allt man kan önska". Ni känner inte mig. Ni har inte en aning om vem jag verkligen, verkligen är. Det är inte många som vet vem jag innerst inne är. Jag hatar att dela med mig av det. Jag hatar att prata om problem, jag hatar att behöva förklara att jag mår dåligt när ingen förstår varför. För trots att jag går på en bra skola, trots att jag har ett fantastiskt jobb där jag tjänar bra pengar, trots att jag har underbara vänner och familj, trots att jag har världens finaste pojkvän, ja TROTS ALLT DET så mår jag inte alltid bra.
Det är för mycket att vara ungdom i en värld som kräver allt från en.
Det är jobbigt att gråta. Jag hatar det. Jag tror inte på att det är bra att gråta av sig för det gör bara ännu ondare i mig. Det gör ondare att visa för sig själv att det onda faktiskt finns, för det visar sig i tårar. Jag hatar, hatar, hatar det.
Mest av allt hatar jag människor som inte förstår. Ni måste inse att alla människor kan må dåligt. De som har allt, eller de som har inget. Jag måste också inse att det är okej att må dåligt, för mitt eget bästa.
OAVSETT STORLEK
Genom detta inlägg vill jag inte rikta mig mot någon specifik människa. Jag vill heller inte få någon att må dåligt eller medverka att någon får dålig kroppsuppfattning eftersom de är det jag kommer skriva om. Vill bara få människor att inse att alla, oavsett storlek, kan må dåligt över sin kropp.
I flera år har hjärnan varit ett tumultartat kaos. Redan i väldigt ung ålder startade viktkretsen. Den som är smalast är också den som är snyggast. Samma sak varenda år, men de senaste året har detta förstärkts. I princip handlar hela min vardag om utseende. Jag är inte den enda individ som tänker på detta. Jag vet att många reagerat. Vad är det som är så viktigt med utseendet att hela ens vardag börjat kretsa kring det? Det finns på internet, tidningar, skolor, annonser, bland kompisar, på gymmet. När tar det slut?
Det jag ska ta upp handlar till viss del om just utseendefixering - men också om vem som får tycka vad.
Är det okej att förklara att fett är farligt för en tjock människa? Är det okej att ens påpeka att en överviktig människa är just överviktig? Är det okej att tala om för en gravid tonåring att hon borde väntat lite? Är det okej att säga till en smal människa att den är just smal?
Jag tänker rikta mig mot mitt sista påstående. Är det okej att säga till en smal människa att den är just smal? Finns det någon som skulle våga gå fram till en anorektisk tjej/kille och säga att personen i fråga kommer dö om den går ner ett hekto till? Kommer någon våga påpeka att höftbenen sticker ut eller att käkarna syns för mycket? Att håret börjat ramla av och att knäskålarna står ut? Att fingrarna ser ut som klor och att brösten försvunnit? VEM fan skulle våga det?
Sen finns det den människan som ligger mitt i mellan dessa två kroppstyper. De som klassas som friska, normala, sunda. Ett leende kan dölja mycket, eller hur? Hur ska man veta om en människa är frisk? Hur ska man veta när det sunda övergår till fixering av mat och siffror?
Den senaste tiden har jag fått många frågor både på Facebook och på bloggen angående min kroppsuppfattning. Om någon minns så la jag ut för några månader sedan, på min årsresumé, om min "kamp". Jag snuddade vid ord, men förklarade inte helt. Det tänker inte jag göra idag heller, för jag har inte samlat mod till det ännu. Jag är inte feg, tycker bara att det är skrämmande att visa upp mina tankar så naket.
Det jag ville säga var att VEM SOM HELST KAN HA SKEV KROPPSUPPFATTNING. Den som är tjock, den som är mullig, den som är smal, den som är anorektisk. Det är okej att tycka dåligt om sin kropp, men det är också okej att älska sin kropp. Fick en kommentar här på bloggen för några veckor sedan som löd "Du behöver inte träna, du har ju en helt perfekt kropp. Varför klaga när det finns så många andra som mår dåligt över sig själva?". Hur vet du om jag mår dåligt eller inte över min kropp? Hur vet du om jag tränar för min fysiska eller psykiska utveckling?
Jag har haft det väldigt jobbigt. Sedan åttonde klass har jag varit totalt kroppsfixerad. Bara tanken av att gå upp i vikt fick mig att må dåligt. Åren gick, man utvecklades, man fick former, man gick från storlek xxs till s - något som jag hatade. Hur kunde jag som varit så smal hela tiden plötsligt bli stor? För vet ni vad... storlek s var stort i mina ögon. Den skeva jävla uppfattningen hade jag. Jag mådde dåligt i flera år, och gör ibland än idag. Jag tycker inte det är okej överhuvudtaget att kritisera och kränka en människa om man inte vet någon bakgrund. Jag vet att jag är smal, jag vet att jag har smala ben och lite muskler på magen. Men jag tror också att ingen människa kan bli helt nöjd, tyvärr. Inte jag heller. Jag blir också ledsen, jag mår också dåligt, jag vill också känna mig fin på stranden och vara nöjd. Jag vill inte att ni ska vara nöjda över mig, JAG vill vara nöjd. Någon dag ska jag berätta allt öppet om min kamp från åttonde klass till tvåan på gymnasiet idag. När jag samlat mod och vågar. Då ska jag berätta och hjälpa människor. Hoppas att någon haft det likadant som jag.
För även fast man är smal så är man inte nöjd. Även fast man är smal har man det inte lätt. Även fast man är smal tar man åt sig. Man tar åt sig så jävla mycket utan att någon förstår det.
Vad är det för fråga?
Från [email protected]: Asså de mest patetiska är att 96:or går på 95:ornas bal när ni inte har pojkvänner som tar studenten. Ni ska bara veta hur alla tycker ni är patetiska hahaha
Svar: Hahahahahah detta kan vara den mest konstiga kommentar jag fått? Är det ett nödrop på hjälp? Skriker avundsjuka. Det är inte JAG som bjudit in mig själv på balen? Jag ska gå med min sjukt goa, underbara, störttrevliga vän Victor Linder. Han frågade mig för ungefär 3 månader sedan och jag blev jätteglad. Självklart svarar jag inte nej bara för att vi inte är tillsammans? Vi går ihop som ett par för att vi alltid har jäkligt kul tillsammans, kan skratta och umgås väldigt lätt. Jag ser verkligen fram emot balen, ska bli fantastiskt kul! Många av mina vänner ska också gå så ska bli jättetrevligt att träffa alla fina prinsessor och prinsar där! "Ni ska bara veta hur alla tycker ni är patetiska" - det SVIDER i mina ögon när jag läser det. Hur F*N kan man ens lägga energi på att få dåliga vibbar av vilka som ska gå med vem på en BAL? Har ni någon fritid???? Sådant här får jag verkligen damp på, så sjukt typiskt Uddevalla. Finns det inget att snacka om så skapar man något, bara för att. Kan inte ta åt mig mindre av detta och tycker mest att det är väldigt skrattretande. Jag, mina vänner, min familj och Victor tycker det är jättekul att jag och han ska gå. Ska vara snyggare och ha roligare som aldrig förr! Puss Lina
Svar: Hahahahahah detta kan vara den mest konstiga kommentar jag fått? Är det ett nödrop på hjälp? Skriker avundsjuka. Det är inte JAG som bjudit in mig själv på balen? Jag ska gå med min sjukt goa, underbara, störttrevliga vän Victor Linder. Han frågade mig för ungefär 3 månader sedan och jag blev jätteglad. Självklart svarar jag inte nej bara för att vi inte är tillsammans? Vi går ihop som ett par för att vi alltid har jäkligt kul tillsammans, kan skratta och umgås väldigt lätt. Jag ser verkligen fram emot balen, ska bli fantastiskt kul! Många av mina vänner ska också gå så ska bli jättetrevligt att träffa alla fina prinsessor och prinsar där! "Ni ska bara veta hur alla tycker ni är patetiska" - det SVIDER i mina ögon när jag läser det. Hur F*N kan man ens lägga energi på att få dåliga vibbar av vilka som ska gå med vem på en BAL? Har ni någon fritid???? Sådant här får jag verkligen damp på, så sjukt typiskt Uddevalla. Finns det inget att snacka om så skapar man något, bara för att. Kan inte ta åt mig mindre av detta och tycker mest att det är väldigt skrattretande. Jag, mina vänner, min familj och Victor tycker det är jättekul att jag och han ska gå. Ska vara snyggare och ha roligare som aldrig förr! Puss Lina
SVAR
Vet du vad du kommer att rösta på i riksdagsvalet? Höger eller vänster?
Svar: Höger
Jös: SÅÅ SNYGG!! Kan inte du lägga ut lite alternativ på hur man kan matcha utsvängda jeans? Och vart är dina ifrån? Supersnygga.
Svar: Jo absolut, det kan jag göra någon dag när jag har tid till veckan. Mina kommer ifrån Crocker, finns ju på JC. Tack!
Du ser fantastisk ut på denna bild cornelia!
Svar: Tack så hemskt mycket!!
Det är fantastiskt hur bra du är på att beskriva dina tankar och det låter så konstigt att säga det men jag känner igen mig i precis allt du skriver! förra året förlorade jag en person i min omgivning och det fick mig i precis samma tankespår som dig. och det jag behövde höra var att jag inte var ensam utan att det är så många tonåringar som har det precis likadant. men istället för att vilja ha det som förut så ser jag det som en erfarenhet, och det gör jag verkligen, jag tar vara på alla stunder och jag har insett vilka underbara människor jag faktiskt har omkring mig. Men du ska veta att detta kommer bli bättre och du kommer tänka att det är som det är. Ha det så bra! Kram
Svar: Oj, tack så jättemycket för de fina orden! Ja, det är jättejobbigt just nu, men jag tror precis som du att allt blir en erfarenhet i slutet. Verkligen tack för denna kommentar. Många kramar!
Hanna: vad har du för programfördjupning och eget val?
Svar: Engelska 7 och Matte 3 som programfördjupning. Är lite skeptisk till matten, men ska se om jag klarar det annars byter jag efter någon månad. Individuellt har jag inte valt än. Väger mellan retorik, skrivande, musik eller företagsekonomi tror jag.
Jag skulle verkligen vilja ha din hjälp ang. träningen. Det är så att jag inte är jätte tjock och inte smal heller. Mina vader 'går ihop' och jag har lite för mycket fett vid midjan. Jag skulle vilja träna bort detta fram tills juli, då jag ska utomlands.
Har du några bra tips på hur jag ska träna (har gymkort) och vilken kost som är bra och så? Och bra tips på nyttiga snacks och bra frukostar? Tack så mycket på förhand!
Kram Nathalie
Svar: Alltså sådant här är så svårt att fråga på. Jag förstår vad du menar, jag själv har lätt att lägga på mig på ryggen/kärlekshandtagen, men det finns inte direkt någon träning för det. Jag tror mycket på styrketräning, även om många tjejer säger nej till det. Variera det absolut med mycket löpning och crosstrainer. Smoothies, havregrynsgröt, grova mackor, ägg, nötter. Jag tror på mycket varierat, men nyttigt! Kram
Vem är tjejen bredvid dig på näst sista bilden?
Svar: Jennifer Ankargren
Är Vendela 97a???
Svar: Yes, min bebis♥
När tankarna knackar på
Klockan är 23.09 när jag börjar skriva detta inlägg. Det är torsdag 23 januari 2014. Sitter på toalettstolen på grund av mitt konstanta illamående jag haft idag. Jag är inte sjuk, bara utmattad och trött. Tankar som inte får vara i huvudet har varit hos mig idag. En riktigt tuff och krävande helvetestorsdag. Jag är trött på precis allt. Det handlar inte om att jag är trött på vintern och att jag behöver värme. Det handlar inte om att jag är trött på morgonen och så gärna skulle vilja ha en sovmorgon. Det är djupare än så. Som att jag försöker men ramlar vi mållinjen, som att jag knyter skosnöret men det åker upp, som att jag spelar fint på gitarren men strängen går av. Mitt huvud fungerar inte som förr. Det låter troligtvis konstigt i era öron, men 5 december 2013 när min klass fick reda på att Anders, vår klasskompis, gått bort dagen innan så hände något i mig. Jag stod lika nära Anders som nästan alla resterande i klassen. Egentligen är det inte han mina tankar handlar om hela tiden, de handlar om döden. Och livet. Och allt som hör till.
Jag är inte rädd för något längre, samtidigt som jag är livrädd. Det är en finkänslig linje jag balanserar på. Vissa dagar klarar jag av att hålla mig uppe. Vissa dagar ramlar jag långt, långt ner. Jag har aldrig, någonsin förlorat någon i min närhet. När detta hände fick jag en chockad verklighetsuppfattning. När som helst, varje timme, minut eller sekund kan någon jag känner försvinna. Och jag kommer aldrig mer träffa personen. Kommer aldrig mer prata, känna personens lukt, skapa fler minnen, ta ännu mer kort. Allt är borta. Ingenting existerar. Jag är livrädd för att någon som står mig kärt långt ner i djupet av mitt hjärta ska säga hejdå från jordklotet. Jag är livrädd att något ska hända mamma när hon åker iväg till jobbet på mornarna. Jag är livrädd att något ska hända min storasyster, 70 mil ifrån mig. Jag är livrädd att min lillasyster ska bli påkörd av bussen påväg hem. Jag är livrädd att min kompis ska göra en dum fyllesak och ramla ner från ett tak. Jag är livrädd för att pappa ska bli sjuk och att jag inte träffat honom på länge. Jag är livrädd för att mina kompisar som fyller 18 och tar körkort ska vara med om en bilolycka. Jag är livrädd för att själv försvinna och aldrig mer träffa dessa personer i himlen. Jag vet inte om jag tror på himlen. Kanske finns den, men kanske är den också så stor att man aldrig finner den personen man söker. Kanske finns det ett liv efter himlen? Precis som detta livet på jorden, efter 9 månader i magen.
Jag låter som en idiot, jag vet, men jag kan inte hjälpa det. Mina tankar äter upp mig inifrån. Kan börja gråta inom 5 sekunder om någon använder ordet "döden". "Vi har så mycket plugg denna veckan, jag dööör". Nej. Du dör inte förhelvete. Du DÖR inte för att du har tre prov denna vecka. Du kommer inte försvinna från jorden. Helvete. Helvetes jävla fan. Är så trött på att vara trött. Har prov imorgon, men har inte börjat plugg. Såklart. Det går inte. Har ingen ork överhuvudtaget. Finner ingen motivation. Tänker på Anders familj. Tänker på alla hans nära vänner som saknar honom innerligt. Tänker på hur det skulle vara om någon i min familj gick bort. Tänker själv på hur det borde kännas att dö. Liksom, dö på riktigt.
GYMNASIEVAL?
har en fråga jag hoppas du kan svara lite snabbt på. Jag ska söka till sam beteende på agneberg nu, och undrar lite hur skolan är? har hört lite att många är dryga osv, är det så? är det lätt att bli en i mängden, eller kan man prata med i stort sett alla? jag skuggade en annan linje där men fick inte en riktig uppfattning om hur eleverna och skolan är då vi nästan bara satt i klassrummet haha :((
skickar många styrkekramar till dig, fina fina du!
skickar många styrkekramar till dig, fina fina du!
Hej fina! Jag hörde också det innan jag skulle börja där, kan hålla med till viss del - men till en annan del inte. På agneberg tror jag det är många som tycker det är kul med kläder, skor och hår - både tjejer och killar - men känner du att du vill köra på lite myskläder två gånger i veckan så är det ingen som tänker på det. Jag trivs jättebra på agneberg, verkligen. Jag kan prata med nästan alla på hela skolan. Finns inte någon klass som är "elak" eller så, om det är de du undrar. Vill du skugga min klass så heter den SA12B. Skugga helst mån-ons. På tors/fre har vi ind.val+programfördjupning vilket gör att klassen splittras. Ge agneberg en chans, och sam. beteende! Så sjukt grym linje!!!! Kram på dig!
Vila i frid kompis!
Det har varit tungt nu i några dagar. I torsdags fick vi reda på att vår underbara klasskompis Anders gått bort. Det var det sjukaste jag varit med om i hela mitt liv. Tappade andan när lärarna berättade. Hans stol bara skrek tomhet. Jag har inte riktigt förstått det ännu. Spelar upp hela scenen när de berättar det om och om igen, för att intala mig själv att mardrömmen faktiskt är sann.
Livet är så sjukt. Allt kan vända från bra till dåligt på en sekund. Jag orkar inte ha humöret uppe längre. Kommer på mig själv att tänka på det hela tiden. Har jobbat i hela helgen men känt mig helt borta i huvudet. Kommer aldrig förstå mig på döden. Inte livet heller iochförsig.
Har legat hela kvällen och satt ihop ett bildspel. Anders minnesstund är imorgon i skolaulan och vår klass har arrangerat det hela. Känns jättekonstigt att sitta o kolla på bilder på honom. Känns som att han ska komma imorgon, som om allt är som vanligt. Men så kommer det inte bli. Jag kommer aldrig någonsin se hans ansikte igen. Hans leende, gångstil, kläder, röst. Han är borta och det är så jävla svårt att få in det i huvudet. Han var fan bara 18 år. Kuggade tre gånger på körkortet och fick det precis, då ska detta hända!? JAG FÖRSTÅR INTE. Varför är livet så orättvist? Varför tas de finaste personerna ifrån oss?
Jag är avundsjuk på de som får lära känna honom på andra sidan. Han var på riktigt världens goaste kille. Gjorde aldrig något elakt. Kände så många personer, men hade ingen emot sig. Så fruktansvärt underbar.
Vi saknar dig här på jorden. Jag hoppas du ser ner på oss alla, hur olika nära alla än stod dig, och är stolt. Stolt för att du gjort ett så gott intryck på oss och lämnat oss med sorg men ändå glädje. När jag tänker på dig så tänker jag på ditt leende. Det saknar jag.
Minnesstunden kommer vara tuff imorgon, men vi klarar det genom att ha dig i våra tankar. Vila i frid nu kompis ♥
Till mamma
Ord räcker inte till att förklara, beskriva, känna det jag gör. Har det varit någonting har du alltid löst det med mig. Du har öron som alltid lyssnar, mun som talar otroligt kloka ord, en hjärna som verkligen tänker efter, värderingar som alltid är sunda och ett hjärta som alltid älskar. Du har lärt mig att alltid vara en självständig individ. Oavsett hur jobbigt något är så klarar man det. Har jag inte klarat det själv, så har du hjälpt.
Vid vissa punkter i mitt liv trodde jag inte på mig själv. Jag hatade, klankade ner på mig. På den jag var. När jag kvävde gråten på kvällarna förstod du det ändå. När jag inte ville fortsätta mer med livet peppade du alltid, stöttade, pratade mig till rätta, förklarade. Du hjälpte inte för att du var tvungen. Du ville.
Det är det fina med dig mamma. Alltid har du saker runt om dig. Barn, jobb, kompisar, hus. Alltid tar du hand om alla andra, aldrig dig själv. Det är så skönt att ha någon i sitt liv att lita tusen procent på. Kunna ha någon att dela sina saker med utan att vara rädd.
Det är det fina med dig mamma. Alltid har du saker runt om dig. Barn, jobb, kompisar, hus. Alltid tar du hand om alla andra, aldrig dig själv. Det är så skönt att ha någon i sitt liv att lita tusen procent på. Kunna ha någon att dela sina saker med utan att vara rädd.
Jag minns att jag tänkte när jag var mindre att jag ville ha en mamma som var som en syster. Som jag fikade, shoppade och delade kläder med. Idag är jag så förbannat glad att du aldrig varit så. Du är min mamma, inte min syster. Du är 45, inte 17. Du ska inte dela kläder med mig. Du ska inte umgås med mig varenda dag. Du ska inte ringa varenda minut för att se vart jag är.
Aldrig har jag tackat dig för detta. Jag älskar att jag får ha mitt liv. Att du släpper iväg mig på saker utan att ringa hundra gånger, för du litar på mig. Så många av mina vänner som har oroliga föräldrar. Jag är så jävla glad att du är lite annorlunda, lite bättre, lite mer du. Du tror på att jag kan klara mig själv. Du tror på att jag är kapabel till att fixa saker. Att jag kan greja det själv. Gör jag inte det säger jag till, DÅ finns du där som hjälp. Jag har alltid fått vara jag, en unik varelse. Du har alltid varit kärleksfull, men inte kvävt mig med moderskänslor. Du har alltid uppskattat saker jag gjort. Saker du är stolt över med mig. Men också har du uppskattat mig när jag inte gjort lika bra saker. När jag haft saker som alla gått emot mig har du ändå tyckt att jag varit bäst i världen. Det älskar jag dig för.
Aldrig har jag tackat dig för detta. Jag älskar att jag får ha mitt liv. Att du släpper iväg mig på saker utan att ringa hundra gånger, för du litar på mig. Så många av mina vänner som har oroliga föräldrar. Jag är så jävla glad att du är lite annorlunda, lite bättre, lite mer du. Du tror på att jag kan klara mig själv. Du tror på att jag är kapabel till att fixa saker. Att jag kan greja det själv. Gör jag inte det säger jag till, DÅ finns du där som hjälp. Jag har alltid fått vara jag, en unik varelse. Du har alltid varit kärleksfull, men inte kvävt mig med moderskänslor. Du har alltid uppskattat saker jag gjort. Saker du är stolt över med mig. Men också har du uppskattat mig när jag inte gjort lika bra saker. När jag haft saker som alla gått emot mig har du ändå tyckt att jag varit bäst i världen. Det älskar jag dig för.
Du tränger dig aldrig på, lägger dig aldrig i. Du finns bara där.
Tack för att du öppnat så många dörrar för mig men aldrig tvingat mig över tröskeln.
Jag älskar dig mamma. Grattis på din 45-årsdag ♥
EXPLOSION AV TANKAR
För dagarna är så långa, så tomma och så grå. Försöker blicka framåt så gott det går, men det är svårt när man inte ser något ljus. Svårt när det inte finns något att sträva mot. Jag har försökt ta tag i allt i egna händer. Vill inte ha så mycket hjälp. Jag vill gärna berätta ibland, men man får inte tänka tankar som jag gör.
Träningen har hjälpt mig genom mycket det sista. Det underhåller mig så dagarna går snabbare. Tråkigt att vissa ser det negativt bara, att det blir som ett beroende för mig. För det blir det inte. Det finns ingenting just precis nu som hjälper mig mer än den. Inte ens vänner.
Träningen har hjälpt mig genom mycket det sista. Det underhåller mig så dagarna går snabbare. Tråkigt att vissa ser det negativt bara, att det blir som ett beroende för mig. För det blir det inte. Det finns ingenting just precis nu som hjälper mig mer än den. Inte ens vänner.
Jag vet att jag har vänner. Det finns folk omkring mig som jag älskar av varenda liten bit i mitt hjärta, men det betyder inte att jag litar på alla. Är så trött på att folk vill höra min "story". Alla ska veta vad som hänt om man mått dåligt. Jag öppnar gärna upp mig för människor. Men tar sig en människa tid att lyssna på en annan människas problem, då ska man även hjälpa. Jag är så förbannat trött på de som endast är nyfikna. De som vill veta. VETA, VETA, VETA. Hela tonårslivet är som en obehalig anda. Vet inte vem jag ska vända mig till alltid. Har så svårt att veta vem som verkligen är äkta. Vem som egentligen vill mig väl. Vem som egentligen är en vän. En riktig vän.
Jag är så trött på att jag alltid ska tvivla. Jag känner mig på ett eller annat sätt oftast utanför. Inte för att jag går ensam, utan för att jag tänker annorlunda. Många gånger känner jag bara yta kring personer runt om mig, medan jag är mer djup. De bryr sig om kläder, killar, skor, hur många bilder de lägger upp på instagram, vem som är på vems fester. De ska veta ALLT. Varför? Till vilken nytta? Varför ska alla tonårstjejer bli psykade? Det är kontrollbehov på allt och alla, och jag är SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DET.
Samtidigt gör detta så ont i mig. När jag tänker på att människor jag förväntar mig ska bry sig inte gör det. När människor jag egentligen tycker om inte är som jag. Jag är i en krets jag inte riktigt passar i. Jag är lite ledsen på mig själv att jag följde strömmen. Jag saknar att ha killpolare, en gitarr i handen, gå osminkad, ha sletna converse och en bulle på huvudet ibland. Jag orkar inte alltid klä upp mig till en Victoria Secret-show i skolan. Vet ni varför? För det är ingen som kollar på en ändå? Sluta lägg ner tid på vad andra folk ska tycka om er!!!
Det tråkigaste av allt är när någon säger; du har förändrats.
Jaha? En hel bunt av total SKIT går igenom mig just nu. Är det konstigt att jag är annorlunda? Är det konstigt att jag inte ler och hoppar runt som jag brukar göra? Är det så.jävla.konstigt att jag inte orkar hålla uppe humöret när varenda bit av mig går sönder? När hela jag äts upp inifrån? När jag känner mig helt tom? När det nästan är för tungt att andas i vardagen? När man verkligen inte orkar mer? När man inte pallar dra sig upp ur sängen för man vet hur falsk och jävlig skoldagen kommer vara? När man inte orkar ha fem prov i veckan för det blir för mycket i huvudet? När det tillslut blir så mycket att man glömmer bort sig själv, man glömmer bort att leva? När man inte vet vad som är rätt eller fel längre? Jag bara väntar på att timmarna ska gå i skolan så jag kan komma bort. Få vara i ensamhet. Få åtminstone en timme själv av tankar innan plugget drar igång hemma. Jag kan stirra in i en vägg och bara börja gråta utan att veta varför. Det är som att själen gråter utan anledning, bara för att jag är så förvirrad.
Jaha? En hel bunt av total SKIT går igenom mig just nu. Är det konstigt att jag är annorlunda? Är det konstigt att jag inte ler och hoppar runt som jag brukar göra? Är det så.jävla.konstigt att jag inte orkar hålla uppe humöret när varenda bit av mig går sönder? När hela jag äts upp inifrån? När jag känner mig helt tom? När det nästan är för tungt att andas i vardagen? När man verkligen inte orkar mer? När man inte pallar dra sig upp ur sängen för man vet hur falsk och jävlig skoldagen kommer vara? När man inte orkar ha fem prov i veckan för det blir för mycket i huvudet? När det tillslut blir så mycket att man glömmer bort sig själv, man glömmer bort att leva? När man inte vet vad som är rätt eller fel längre? Jag bara väntar på att timmarna ska gå i skolan så jag kan komma bort. Få vara i ensamhet. Få åtminstone en timme själv av tankar innan plugget drar igång hemma. Jag kan stirra in i en vägg och bara börja gråta utan att veta varför. Det är som att själen gråter utan anledning, bara för att jag är så förvirrad.
Men vet ni vad? Jag har gett mig fan på att jag ska klara detta. Jag ska ta mig upp och fixa detta. Möjligtvis tar det ett år, en månad, sju månader. Jag vet faktiskt inte. Men jag ska lyckas. För jag vet att det är så många där ute som vill se mig falla, som tror att jag är svag. Jag vill bara säga till er; man är inte svag för att man gråter. Det är starkt att våga gråta, våga släppa ut sina känslor. Men glöm inte bort att efter alla dessa tårar måste du torka bort skiten från kinden och GÅ VIDARE. Det ska jag försöka med nu. Hur många motgångar som än kommer emot mig så ska jag krossa dem alla. Även om det enda jag vill göra nu är att skita i allt och skrika rätt ut att JAG INTE ORKAR MER så kommer det inte hjälpa mig. Det fungerar inte i längden. Ställ dig på dina ben och gå iväg från problemen. Spring om du orkar, gå om det är bättre. Bara du försöker få dem att försvinna. Säg till dig själv: nu räcker det förhelvete. nu. räcker. det. nu. räcker. det. nu. räcker. det
Har hållt inne dessa tårar, denna text, dessa tankar länge - så nu exploderade allt. Ledsen för det. Jag är nog rädd att folk ska se mig annorlunda, och att jag inte skulle klara av det. Men jag tror jag gör det nu. I detta läge tror jag jag klarar allt.
Blåmärken på insidan
Vissa människor som stampats på, som skrapats, slagits, varit med om stormar i livet är oftast lite starkare. Lite mer tåliga. Om något går sönder vet vi att det kan sys ihop. När regnet piskar ner vet vi att det är dags att ta på sig jackan. När det blöder sätter vi på ett plåster och går vidare. Vi har lärt oss att härda ut, att klara av och gå vidare. Vare sig vi får lätta skrapsår eller stora blåmärken så klarar vi det. Det jobbigaste är blåmärkena på insidan som ingen ser. De saker som river, sliter och värker i hela kroppen. Ett osynligt sår med mer smärta än det sår som blöder. Detta sår blöder mer. Det på insidan gråter. Det är ilska, tårar. Var inte rädd att be om hjälp. Snälla. Genom livet är det okej att ha en hjälpande hand vid sin sida. Som skon har skosnöret för att hålla ihop den, behöver vi en människa som gör oss hel. Kompis, mamma, syster, främling. Var inte rädd att gå med någon, men var inte heller rädd att gå ensam. Ensamheten är bra också. Jag har alltid klarat mig bra med att bara ha mig själv och mina tankar. Jag har rest mig upp så otroligt många gånger. Tagit tag i kragen och börjat gå igen, börjat leva. Även fast vissa faser i mitt liv har varit så inihelvete jobbigt så är jag tacksam på samma sätt. Det kommer vara svårt att slita på mig, att riva sönder mitt inre. Och det är bra. Väldigt bra
Honom
Jag kommer aldrig kunna komma över dig. Liksom verkligen komma över. Komma över på riktigt. När vår låt spelas eller när jag känner din parfymdoft så spelas du och jag upp igen. Det slutar aldrig. Jag hatar att jag inte hatar dig, för du är ett svin. Ett svin som jag älskar. Jag saknar dig så inihelvete mycket. Så mycket att hela jag skakar, gråter, blir förbannad. Men mest av allt saknar jag mig. Den jag var innan dig.
Jag blev kär i dig. Trots att jag haft killar innan dig så har jag aldrig känt den känslan du gav mig. Ger mig.
När jag ser dig bränner det i mitt hjärta. Det rivs, skriker, rädsla klamrar sig fast, jag vill UT! Jag vill bort från min egen kropp för jag orkar, orkar, orkar inte tycka om dig mer. Du är den värsta människa jag vet och jag blir så jävla galen på mig själv varför jag håller fast tankarna vid dig. DU KROSSADE MIG. Varför slår mitt hjärta då dubbla slag när jag ser dig? Varför känner jag mig liten och hjälplös när du är i min närvaro? Jag vill slita ut allting inuti mig och aldrig mer känna något. Jag vill aldrig mer bli kär. Jag orkar inte det.
Jag vet att du är falsk. Det vi hade var falskt, trots att jag inte vill inse det. Jag vill inte släppa morgnarna med dig. När man vaknar och du håller hårt omkring mig. Jag vänder mig om, du tittar på mig och säger att jag är den finaste du vet. Du sa det. Att jag var den finaste du visste om. Jag vill höra det igen, även om det inte är bra för mig. Säg det till mig. Det är inte kärleken som förstörde mig, det var du. Det var DU som sabbade det, som bedrog. Inte kärleken. Du.
UR ARKIVET
Samma människa som sårar en kan göra en lycklig. Samma människa kan ta sönder en och samtidigt laga en igen. Såren finns där under huden. Syns inte. Känns. Man går runt och har ont men vet inte vad det är för slags smärta. Är det vad man kallar vänskap? Jag vet inte om jag vill ha den sortens vänskap om man enbart får den dåliga biten. Den biten när man inte svävar på rosa moln eller är överberusad av glada fjärilar i kroppen. Det handlar om den biten när det regnar och man har en stor sten i magen. Frågan är om man vågar släppa in några andra fjärilar när dom gamla har dött. Vågar man studdsa runt på nya rosa moln när man vet att man kan ramla ner igen? Vågar man stå i solsken när man vet att det snart kan börja regna? Det handlar om att våga tro på något igen. Jag tappade aldrig hoppet för det höll mig vid liv. Det fanns där hela tiden och fick mig att hålla fast vid tanken på oss. Att det inte skulle sluta. Att det skulle bli som alla andra gånger och vi sedan skulle hitta tillbaka igen. Jag vägrade sluta tro. Men till vilken nytta? Ibland tror jag att det är bäst att sluta hoppas. Man måste släppa taget och sakta andas ut stenen i magen. Kolla upp mot himlen och söka efter solen och ignorera regndropparna som irriterat faller ner i ansiktet för att sedan skapa genomskinliga ränder på huden. Man måste förlora hoppet om någon – För att få hopp om någon annat. Hopp försvinner för att återvända igen, jag lovar. Det gjorde det för mig, och det är underbart. Vänner är underbart. Riktiga vänner.
Tack för att ni såg att jag mådde dåligt, när ingen annan gjorde det.
Tack för att ni såg att jag mådde dåligt, när ingen annan gjorde det.
