Vissa människor som stampats på, som skrapats, slagits, varit med om stormar i livet är oftast lite starkare. Lite mer tåliga. Om något går sönder vet vi att det kan sys ihop. När regnet piskar ner vet vi att det är dags att ta på sig jackan. När det blöder sätter vi på ett plåster och går vidare. Vi har lärt oss att härda ut, att klara av och gå vidare. Vare sig vi får lätta skrapsår eller stora blåmärken så klarar vi det. Det jobbigaste är blåmärkena på insidan som ingen ser. De saker som river, sliter och värker i hela kroppen. Ett osynligt sår med mer smärta än det sår som blöder. Detta sår blöder mer. Det på insidan gråter. Det är ilska, tårar. Var inte rädd att be om hjälp. Snälla. Genom livet är det okej att ha en hjälpande hand vid sin sida. Som skon har skosnöret för att hålla ihop den, behöver vi en människa som gör oss hel. Kompis, mamma, syster, främling. Var inte rädd att gå med någon, men var inte heller rädd att gå ensam. Ensamheten är bra också. Jag har alltid klarat mig bra med att bara ha mig själv och mina tankar. Jag har rest mig upp så otroligt många gånger. Tagit tag i kragen och börjat gå igen, börjat leva. Även fast vissa faser i mitt liv har varit så inihelvete jobbigt så är jag tacksam på samma sätt. Det kommer vara svårt att slita på mig, att riva sönder mitt inre. Och det är bra. Väldigt bra