UR ARKIVET
Samma människa som sårar en kan göra en lycklig. Samma människa kan ta sönder en och samtidigt laga en igen. Såren finns där under huden. Syns inte. Känns. Man går runt och har ont men vet inte vad det är för slags smärta. Är det vad man kallar vänskap? Jag vet inte om jag vill ha den sortens vänskap om man enbart får den dåliga biten. Den biten när man inte svävar på rosa moln eller är överberusad av glada fjärilar i kroppen. Det handlar om den biten när det regnar och man har en stor sten i magen. Frågan är om man vågar släppa in några andra fjärilar när dom gamla har dött. Vågar man studdsa runt på nya rosa moln när man vet att man kan ramla ner igen? Vågar man stå i solsken när man vet att det snart kan börja regna? Det handlar om att våga tro på något igen. Jag tappade aldrig hoppet för det höll mig vid liv. Det fanns där hela tiden och fick mig att hålla fast vid tanken på oss. Att det inte skulle sluta. Att det skulle bli som alla andra gånger och vi sedan skulle hitta tillbaka igen. Jag vägrade sluta tro. Men till vilken nytta? Ibland tror jag att det är bäst att sluta hoppas. Man måste släppa taget och sakta andas ut stenen i magen. Kolla upp mot himlen och söka efter solen och ignorera regndropparna som irriterat faller ner i ansiktet för att sedan skapa genomskinliga ränder på huden. Man måste förlora hoppet om någon – För att få hopp om någon annat. Hopp försvinner för att återvända igen, jag lovar. Det gjorde det för mig, och det är underbart. Vänner är underbart. Riktiga vänner.
Tack för att ni såg att jag mådde dåligt, när ingen annan gjorde det.
Tack för att ni såg att jag mådde dåligt, när ingen annan gjorde det.
