Jag kommer aldrig kunna komma över dig. Liksom verkligen komma över. Komma över på riktigt. När vår låt spelas eller när jag känner din parfymdoft så spelas du och jag upp igen. Det slutar aldrig. Jag hatar att jag inte hatar dig, för du är ett svin. Ett svin som jag älskar. Jag saknar dig så inihelvete mycket. Så mycket att hela jag skakar, gråter, blir förbannad. Men mest av allt saknar jag mig. Den jag var innan dig.

 

Jag blev kär i dig. Trots att jag haft killar innan dig så har jag aldrig känt den känslan du gav mig. Ger mig. 

När jag ser dig bränner det i mitt hjärta. Det rivs, skriker, rädsla klamrar sig fast, jag vill UT! Jag vill bort från min egen kropp för jag orkar, orkar, orkar inte tycka om dig mer. Du är den värsta människa jag vet och jag blir så jävla galen på mig själv varför jag håller fast tankarna vid dig. DU KROSSADE MIG. Varför slår mitt hjärta då dubbla slag när jag ser dig? Varför känner jag mig liten och hjälplös när du är i min närvaro? Jag vill slita ut allting inuti mig och aldrig mer känna något. Jag vill aldrig mer bli kär. Jag orkar inte det. 

 

Jag vet att du är falsk. Det vi hade var falskt, trots att jag inte vill inse det. Jag vill inte släppa morgnarna med dig. När man vaknar och du håller hårt omkring mig. Jag vänder mig om, du tittar på mig och säger att jag är den finaste du vet. Du sa det. Att jag var den finaste du visste om. Jag vill höra det igen, även om det inte är bra för mig. Säg det till mig. Det är inte kärleken som förstörde mig, det var du. Det var DU som sabbade det, som bedrog. Inte kärleken. Du.