Det är svårt att vara ungdom. Det är mycket. Allt är mycket. Det är enormt mycket skola, jobb som kräver hög prestation, pojkvän och vänner ska kombineras, träning är viktigt för att se bra ut, de nyaste och dyraste kläderna för att passa in och små problem hemma som efter ett tag blir stora i tankarna. 

Det gör sönder mig. Jag slits ständigt mellan att veta vem jag är, till att inte ha en aning. Ikväll är en sådan kväll när jag bara ger upp. Inte mitt liv, men mina tankar. Så fort jag blev ensam kom tårarna, då blir jag förbannad. Jag vill inte vara ledsen. Jag vill inte behöva gå och prata med någon. Jag vill inte behöva vara olycklig när jag egentligen har allt. Den sista meningen, där kom det... 

Människor som ALLTID säger till mig "Cornelia, du har precis allt man kan önska". Ni känner inte mig. Ni har inte en aning om vem jag verkligen, verkligen är. Det är inte många som vet vem jag innerst inne är. Jag hatar att dela med mig av det. Jag hatar att prata om problem, jag hatar att behöva förklara att jag mår dåligt när ingen förstår varför. För trots att jag går på en bra skola, trots att jag har ett fantastiskt jobb där jag tjänar bra pengar, trots att jag har underbara vänner och familj, trots att jag har världens finaste pojkvän, ja TROTS ALLT DET så mår jag inte alltid bra. 

Det är för mycket att vara ungdom i en värld som kräver allt från en. 

Det är jobbigt att gråta. Jag hatar det. Jag tror inte på att det är bra att gråta av sig för det gör bara ännu ondare i mig. Det gör ondare att visa för sig själv att det onda faktiskt finns, för det visar sig i tårar. Jag hatar, hatar, hatar det. 

Mest av allt hatar jag människor som inte förstår. Ni måste inse att alla människor kan må dåligt. De som har allt, eller de som har inget. Jag måste också inse att det är okej att må dåligt, för mitt eget bästa.