Klockan är 23.09 när jag börjar skriva detta inlägg. Det är torsdag 23 januari 2014. Sitter på toalettstolen på grund av mitt konstanta illamående jag haft idag. Jag är inte sjuk, bara utmattad och trött. Tankar som inte får vara i huvudet har varit hos mig idag. En riktigt tuff och krävande helvetestorsdag. Jag är trött på precis allt. Det handlar inte om att jag är trött på vintern och att jag behöver värme. Det handlar inte om att jag är trött på morgonen och så gärna skulle vilja ha en sovmorgon. Det är djupare än så. Som att jag försöker men ramlar vi mållinjen, som att jag knyter skosnöret men det åker upp, som att jag spelar fint på gitarren men strängen går av. Mitt huvud fungerar inte som förr. Det låter troligtvis konstigt i era öron, men 5 december 2013 när min klass fick reda på att Anders, vår klasskompis, gått bort dagen innan så hände något i mig. Jag stod lika nära Anders som nästan alla resterande i klassen. Egentligen är det inte han mina tankar handlar om hela tiden, de handlar om döden. Och livet. Och allt som hör till. 

 

Jag är inte rädd för något längre, samtidigt som jag är livrädd. Det är en finkänslig linje jag balanserar på. Vissa dagar klarar jag av att hålla mig uppe. Vissa dagar ramlar jag långt, långt ner. Jag har aldrig, någonsin förlorat någon i min närhet. När detta hände fick jag en chockad verklighetsuppfattning. När som helst, varje timme, minut eller sekund kan någon jag känner försvinna. Och jag kommer aldrig mer träffa personen. Kommer aldrig mer prata, känna personens lukt, skapa fler minnen, ta ännu mer kort. Allt är borta. Ingenting existerar. Jag är livrädd för att någon som står mig kärt långt ner i djupet av mitt hjärta ska säga hejdå från jordklotet. Jag är livrädd att något ska hända mamma när hon åker iväg till jobbet på mornarna. Jag är livrädd att något ska hända min storasyster, 70 mil ifrån mig. Jag är livrädd att min lillasyster ska bli påkörd av bussen påväg hem. Jag är livrädd att min kompis ska göra en dum fyllesak och ramla ner från ett tak. Jag är livrädd för att pappa ska bli sjuk och att jag inte träffat honom på länge. Jag är livrädd för att mina kompisar som fyller 18 och tar körkort ska vara med om en bilolycka. Jag är livrädd för att själv försvinna och aldrig mer träffa dessa personer i himlen. Jag vet inte om jag tror på himlen. Kanske finns den, men kanske är den också så stor att man aldrig finner den personen man söker. Kanske finns det ett liv efter himlen? Precis som detta livet på jorden, efter 9 månader i magen. 

 

Jag låter som en idiot, jag vet, men jag kan inte hjälpa det. Mina tankar äter upp mig inifrån. Kan börja gråta inom 5 sekunder om någon använder ordet "döden". "Vi har så mycket plugg denna veckan, jag dööör". Nej. Du dör inte förhelvete. Du DÖR inte för att du har tre prov denna vecka. Du kommer inte försvinna från jorden. Helvete. Helvetes jävla fan. Är så trött på att vara trött. Har prov imorgon, men har inte börjat plugg. Såklart. Det går inte. Har ingen ork överhuvudtaget. Finner ingen motivation. Tänker på Anders familj. Tänker på alla hans nära vänner som saknar honom innerligt. Tänker på hur det skulle vara om någon i min familj gick bort. Tänker själv på hur det borde kännas att dö. Liksom, dö på riktigt.