Självständig, öppen och modig. Tre ord som jag alltid beskrivit mig själv med - men tänk så fel jag hade. 

 

Studenten var för mig en stor eufori av lycka. Jag har alltid trivts bra i skolan med otroligt många vänner kring mig. Jag var störtförälskad i min klass. Just i den delen av mitt liv fanns allt som jag ville ha. Trygghet. 

Efter bal, student och studentresa tog det bara slut. Det där som alla äldre pratat om men som man aldrig riktigt trodde på. Slutet på skoltiden var nu riktig. Jag som trodde jag kunde ta världen med storm kände mig helt plötsligt så liten. Jag kände mig som en droppe i havet, och jag hatade det. 

 

Jag jobbade mycket under sommaren, på Elgiganten och McDonald's. Hade en helt fantastisk sommar. Alla mina underbara vänner var hemma. Vi var i Göteborg, Fjällbacka, Kungshamn, Båstad, Smögen, Lysekil, ingenstans och överallt. Ännu en gång en eufori av lycka. Jag hade ännu en gång allt jag behövde. Trygghet. 

 

Tiden sprang iväg och vi var helt plötsligt inne i oktober. Emil fick jobb i Göteborg, en vecka efter jag likaså. På Göteborg Wok hamnade jag, och där har jag stannat. 5e oktober 2015 flyttade jag hemifrån, utan att fatta det. Utan att förstå att jag lämnade allt. Jag förstod inte hur Uddevalla, den lilla "skithålan", var en sådan oerhör trygghet för mig. Jag förstod aldrig hur mycket jag skulle sakna skolan, umgänge, ungdomen. För nu är ju jag vuxen. 

Jag och Emil har bott ute i Hjuvik i Torslanda, nära Öckerö, i tre månader. Om 1 månad flyttar vi till Bagaregården, nära Olskroken. Vi har fått förstahandskontrakt och jag borde vara lyckligast i världen. Jag är det inte ännu, men jag vet att jag kommer bli det. 

 

Jag vet om att jag kommer älska det. Att bo tillsammans med min kärlek, vakna upp bredvid honom varje dag, gå till ett bra jobb och leva ett liv i Göteborg som jag så länge drömt om. Men inte just nu. Vet ni vad jag vill göra mest av allt varje kväll? Jag vill vara hemma hos min familj. Jag vill vakna upp av att det dånar musik ur tvn för att barnkanalen står på, och veta att jag måste gå ner från trappan när "Fåret Shaun" spelas för att hinna med bussen. Jag vill äta familjemiddag varje eftermiddag. Jag vill se min älskade mamma somna i fåtöljen varje kväll. Jag vill sova i min säng, i mitt rum, i min trygghet. För just idag, just nu, vill jag inte vara vuxen. Kanske imorgon, kanske om en vecka, men inte idag. 

 

Det handlar inte om att jag inte trivs. Jag är så genuint tacksam och glad att jag och Emil ska bli sambos, på riktigt. Att jag och han, vi två tillsammans, ska bo i VÅR lägenheten. En alldeles underbar 2a, på 50 kvadratmeter. Det är kul att köpa möbler, fundera ut hur man ska inreda, tänka på hur man ska bo. Det är liksom inte det som är problemet. Det är tryggheten. Lilla jag, lilla lilla Cornelia, lilla 19-åriga jag - snart får du trygghet. Jag var inte så modig som jag trodde. Eller kanske är jag det. Men inte idag. 

 

Jag tar över världen imorgon istället.