Vissa dagar ställer jag mig framför spegeln och bara tittar på mig själv. Jag granskar och funderar. Vem är jag? 

Det är fascinerade att se hur tankarna har förändrats år efter år. 

För bara tre år sedan var jag en typisk, förvirrad tonåring. Kärleksproblem, framtidsproblem, kroppsfixering. Just kroppsfixering var en, då, stor del i mitt liv. Jag var aldrig nöjd över hur jag såg ut. Det klingar i öronen som ett klassiskt problem i alla 16-åriga tjejers liv - men det var fruktansvärt. Aldrig någonsin har jag hatat så mycket, tyvärr på mig själv. Jag var vidrigt förnedrande mot min egen kropp. Gjorde allt i min makt för att vara elak mot mig. Människan Cornelia och själen Cornelia gick inte ihop då. Inte alls. Mina egna tankar förstörde mig. 

Först efter några år hade jag mod att berätta många saker för min mamma. Det var ett stort mörker inom mig som äntligen fick fly min kropp. 

Idag när jag granskar mig i spegeln är människan och själen ett. Det låter ynkligt, men det är något väldigt viktigt för mig. Jag trivs och tycker om mig själv. Det är stort. Efter så många år av självhat finner jag äntligen jubel inom mig, inte skrik. Det är fint. Det var längesedan jag sa detta till mig själv; jag är så stolt över dig Cornelia!