EXPLOSION AV TANKAR

För dagarna är så långa, så tomma och så grå. Försöker blicka framåt så gott det går, men det är svårt när man inte ser något ljus. Svårt när det inte finns något att sträva mot. Jag har försökt ta tag i allt i egna händer. Vill inte ha så mycket hjälp. Jag vill gärna berätta ibland, men man får inte tänka tankar som jag gör.
Träningen har hjälpt mig genom mycket det sista. Det underhåller mig så dagarna går snabbare. Tråkigt att vissa ser det negativt bara, att det blir som ett beroende för mig. För det blir det inte. Det finns ingenting just precis nu som hjälper mig mer än den. Inte ens vänner.
 
Jag vet att jag har vänner. Det finns folk omkring mig som jag älskar av varenda liten bit i mitt hjärta, men det betyder inte att jag litar på alla. Är så trött på att folk vill höra min "story". Alla ska veta vad som hänt om man mått dåligt. Jag öppnar gärna upp mig för människor. Men tar sig en människa tid att lyssna på en annan människas problem, då ska man även hjälpa. Jag är så förbannat trött på de som endast är nyfikna. De som vill veta. VETA, VETA, VETA. Hela tonårslivet är som en obehalig anda. Vet inte vem jag ska vända mig till alltid. Har så svårt att veta vem som verkligen är äkta. Vem som egentligen vill mig väl. Vem som egentligen är en vän. En riktig vän. 
 
Jag är så trött på att jag alltid ska tvivla. Jag känner mig på ett eller annat sätt oftast utanför. Inte för att jag går ensam, utan för att jag tänker annorlunda. Många gånger känner jag bara yta kring personer runt om mig, medan jag är mer djup. De bryr sig om kläder, killar, skor, hur många bilder de lägger upp på instagram, vem som är på vems fester. De ska veta ALLT. Varför? Till vilken nytta? Varför ska alla tonårstjejer bli psykade? Det är kontrollbehov på allt och alla, och jag är SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DET. 
 
Samtidigt gör detta så ont i mig. När jag tänker på att människor jag förväntar mig ska bry sig inte gör det. När människor jag egentligen tycker om inte är som jag. Jag är i en krets jag inte riktigt passar i. Jag är lite ledsen på mig själv att jag följde strömmen. Jag saknar att ha killpolare, en gitarr i handen, gå osminkad, ha sletna converse och en bulle på huvudet ibland. Jag orkar inte alltid klä upp mig till en Victoria Secret-show i skolan. Vet ni varför? För det är ingen som kollar på en ändå? Sluta lägg ner tid på vad andra folk ska tycka om er!!!
 
Det tråkigaste av allt är när någon säger; du har förändrats. 
Jaha? En hel bunt av total SKIT går igenom mig just nu. Är det konstigt att jag är annorlunda? Är det konstigt att jag inte ler och hoppar runt som jag brukar göra? Är det så.jävla.konstigt att jag inte orkar hålla uppe humöret när varenda bit av mig går sönder? När hela jag äts upp inifrån? När jag känner mig helt tom? När det nästan är för tungt att andas i vardagen? När man verkligen inte orkar mer? När man inte pallar dra sig upp ur sängen för man vet hur falsk och jävlig skoldagen kommer vara? När man inte orkar ha fem prov i veckan för det blir för mycket i huvudet? När det tillslut blir så mycket att man glömmer bort sig själv, man glömmer bort att leva? När man inte vet vad som är rätt eller fel längre? Jag bara väntar på att timmarna ska gå i skolan så jag kan komma bort. Få vara i ensamhet. Få åtminstone en timme själv av tankar innan plugget drar igång hemma. Jag kan stirra in i en vägg och bara börja gråta utan att veta varför. Det är som att själen gråter utan anledning, bara för att jag är så förvirrad. 
 
Men vet ni vad? Jag har gett mig fan på att jag ska klara detta. Jag ska ta mig upp och fixa detta. Möjligtvis tar det ett år, en månad, sju månader. Jag vet faktiskt inte. Men jag ska lyckas. För jag vet att det är så många där ute som vill se mig falla, som tror att jag är svag. Jag vill bara säga till er; man är inte svag för att man gråter. Det är starkt att våga gråta, våga släppa ut sina känslor. Men glöm inte bort att efter alla dessa tårar måste du torka bort skiten från kinden och GÅ VIDARE. Det ska jag försöka med nu. Hur många motgångar som än kommer emot mig så ska jag krossa dem alla. Även om det enda jag vill göra nu är att skita i allt och skrika rätt ut att JAG INTE ORKAR MER så kommer det inte hjälpa mig. Det fungerar inte i längden. Ställ dig på dina ben och gå iväg från problemen. Spring om du orkar, gå om det är bättre. Bara du försöker få dem att försvinna. Säg till dig själv: nu räcker det förhelvete. nu. räcker. det. nu. räcker. det. nu. räcker. det
 
Har hållt inne dessa tårar, denna text, dessa tankar länge - så nu exploderade allt. Ledsen för det. Jag är nog rädd att folk ska se mig annorlunda, och att jag inte skulle klara av det. Men jag tror jag gör det nu. I detta läge tror jag jag klarar allt. 
 
 

-

Cornelia, vissa saker här i livet kan vi inte styra över ens om vi vill och försöker. Vissa saker komma vi få, oavsett hur förjävligt det är, lära oss att leva med.

Vissa saker tror jag är meningen med att just du är med om, eller just jag, på grund av just ditt eller just mitt sätt att hantera det som någon annan med annat psyke och annan omgivning inte skulle klara av. Du fattar.

Jag vill inte lägga mig i, inte verka som jag känner dig eller så MEN jag vill sända dig en stor styrkekram! Kom ihåg att det är okej att känna men även att du är den som väljer hur du vill se på saker. Vissa saker bara ÄR förjävliga och man kommer som sagt att vara tvungen att lära sig leva med det, MEN vissa saker kan man faktiskt styra själv över hur man ska se på dem, hur mycket energi man ska lägga på VAD och VEM.

Jag tror på dig och önskar dig verkligen allt väl. Kom igen nu! Inget behöver hända inom en snar framtid, men man måste starta någongång, någonstans, vart man än befinner sig i livet. Kör på, i din takt. Du kommer att fixa detta!

sofia

Fy vilken fin och klok människa du verkar vara! du satte precis mening på så mycket som jag känner och för det tackar jag dig, massa styre kramar!

Anonym

Se dig omkring efter nya människor, det är nyttigt? Finns fler än de du umgås med, som är som dig, folk som bryr sig om annat än primeboots och att vara bäst i klassen

Anonym

Så jävla sjukt att en annan människa kan ha precis samma tankar och känslor som man trodde man var helt ensam om att ha. Känner precis som du, kämpar för att få dagarna att gå ihop, tyvärr.

Jasmin

Jag förstår hur du menar! Om man ska dra alla människor över en kant så tror jag att det finns dom som lever hela sitt liv på ytan, utan att tänka på så mycket annat än materialla ting eller varför vi beter oss som vi gör osv. Sen tror jag det finns dom som bryr sig, har ett djup och tänker mycket. Jag tänker mycket, väldigt mycket. Jag tänker på hur vi styrs av samhället, av alla ideal, feminism, ja tänker på varför jag känner och tänker som jag gör. Ibland måste jag prata rätt ut i luften, fast det inte finns någon där som lyssnar. Bara för att få ordning på allt kaos inuti mig. Försök hitta människor du trivs med, som du inte behöver spela någon roll med. Kram!

Anonym

Väldigt, väldigt stark. Kramar!

Sannisen

åååå vad jag älskar dig!!!!!!!! <3

Isabel

Håller med!!!




NAMN
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


HEMSIDA


KOMMENTAR