Kan en människas tårar ta slut?
Hej på er!
Legat sjuk några dagar. Feber hög som höghus och halsmandlar vita som snö har det inte varit jätteroligt. Frossan man får av skiten är inte att leka med heller. Absolut ingen sömn på nätterna!
Idag var det begravning. Kanske den mest hemska dagen i hela mitt liv. Helt fruktansvärt var det. Jag har aldrig varit med om att någon i min närhet har försvunnit, kanske därför jag tar det så hårt? Jag har iallafall tyckt det har varit en extremt tuff dag. Att se hans familj gå fram till kistan, endast fyra istället för fem, fick mig att tänka på min egen familj. Hur lite man egentligen uppskattar varandra. Jag har aldrig haft tanken på att det faktiskt går att förlora en människa. Idag fick jag klart för mig att döden faktiskt finns, något jag aldrig velat tro på. Att faktiskt säga hejdå till en kropp som inte andas samma luft som vi längre. Begravningen var verkligen jättefin iallafall. Många vackra låtar, mycket folk, ett fint avslut med folk som la blommor på kistan och en kanonpräst. Vet inte hur jag ska sammanfatta det hela, då det varit något av det vackraste jag varit med om, men också det värsta. Kommer ihåg stunden då hans mamma var framme vid kistan själv när många hade gått ut från kyrkan. Jag satt kvar och tittade. Hon pussade på kortet på Anders, gick runt kistan många gånger för att känna på den. Mest av allt minns jag när hon stannade upp, kollade på kortet och omfamnade kistan. Med händerna drog hon tummarna upp och ner, precis så som mammor gör med tummarna när de kramar. Det fick mig att gråta så mycket att jag trodde mina tårar skulle ta slut. Jag såg så mycket rörelser från min egen mamma i henne. Det gjorde ont i mig. Kommer man någonsin förstå att en människa faktiskt ryckts ifrån en? Kommer man inse att man aldrig kommer höra personens röst igen? Kommer man föralltid vara ledsen? Hur snabbt går människor vidare efter en förlust av en annan människa? Om jag känner såhär mycket för en klasskompis som gått bort, hur kommer jag då känna när mina föräldrar och syskon försvinner från livet? Kommer jag klara det då?
Det skapas så många frågor när något sådant här sker. Jag känner inte igen mig själv. Jag kan ligga på nätterna i timmar och tänka på livet/döden. Hur otroligt konstigt det egentligen är. Vi gror inuti en mage, föds, lever, dör, vart hamnar man? Vissa tror på en himmel där allt är frid, vissa tror på helvetet där allt är skit. Vad är rätt, vad är fel? Jag är rädd för döden då det är den enda sak vi inte har vetenskap om. Jag är livrädd för att mista någon mer. Jag är rädd för att döden är så nära oss. Att en bil kan missa oss när vi går över gatan, att vara nära en skottlossning, att bli kidnappad mitt på öppen gata, att frysa ihjäl, att.... ja ni förstår. Det finns så mycket hemskt som jag aldrig kommer begripa mig på. Det är faktiskt så, jag kommer aldrig någonsin begripa mig på döden.
