Ibland kan det liv jag lever just idag skrämma mig. Jag gör någonting hela tiden utan att hinna andas. Stress är min vardag och jag lever efter tempot. Att stanna upp en sekund och njuta finns inte inräknat. Egentligen är det inte just stressen som skrämmer mig, det som dödar mig inombords är att jag ska missa något som betyder mycket för mig. Förstå mig rätt nu när jag ska förklara. I ungdomens år är man fullt upptagen av sig själv. Man är en egoist. Jag är livrädd över att jag ska glömma bort det som faktiskt betyder något. Vad gör man när en familjemedlem, vän eller partner dör? Vad gör man när allt är slut? Jag är inte själv speciellt rädd för att dö, jag är rädd för att andra ska åka dit. Vad ska jag göra när mamma försvinner? Vad fan ska jag göra när en av mina tre systrar försvinner till himlen? Pappa, extrapappa, extramamma, hund, släktingar, bästavänner, vänner, nära, kära. Vad fan ska man göra?

Jag önskar jag tog till vara mer på tid. Hur gör man det? Jag säger alltid så, att jag ska ta vara på nuet – men när händer det? När ska man förstå att tid är viktigt? Tid är allt vi har. Tid är det vi lever i. När ska vi förstå att allt kan försvinna imorgon? När ska vi förstå att den du älskar mest somnar in? När ska du förstå att du inte kan skjuta upp alla samtal för att du bara var tvungen att göra…? GÖRA VADÅ? Vad är det som är så viktigt för oss att vi glömmer bort det som egentligen är det VIKTIGA. Förstår ni? Vi lever i en fantasivärld där vi tror allt är fantastiskt. Vet ni vad? Livet är inte fantastiskt. Livet är en plåga, ett helvete. En tid man överlever. Mellan dessa hemska stunder finns luckor av lycka. Jag ska inte låta som ett deprimerat misslyckande nu, för jag har också underbara stunder i livet. Stunder då jag älskar allt, skrattar, är nöjd och mår bra. Men det är inte alltid så och jag undrar när vi ska förstå det? Jag undrar när livet ska sluta skrämma mig. För jag är rädd. Och det är så in i helvete jobbigt.