Jag kan lätt känna press. Press från lärare, syskon, vänner, men främst mig själv. Jag vill vara med om allt, lära känna alla, vara bäst på allt. Jag fick verkligen tid att tänka i måndags när jag var ute på promenad i det härliga vädret. En känsla slog bara in och jag kände ett lugn jag aldrig känt förr. Jag känner ingen press längre. Jag duger som jag är. Jag älskar att sitta själv i timmar, dagar, nätter och bara vara. Att sitta vid min gitarr, lära mig nya ackord och nya låtar. Den sista tiden känner jag verkligen att jag lärt känna mig själv bättre än innan. Har ju även färgat mitt hår mörkt, och på något sätt har det förändrat synen på hur jag ser på mig själv. Jag hade mörkt hår för 1 år sedan, och jag minns att jag mådde bra den tiden. På något vänster har det blivit som att jag lever då, fast nu. Haha låter helt skevt och konstigt, jag vet, men jag trivs bättre i mörkt hår och känner mig mer hemma. Jag tror det är viktigt, att trivas med sig själv för att finna sitt inre. Jag tror inte att man någonsin kommer lära känna sig själv 100%, för man gör misstag och blir så förbannat, jäkla besviken på sig själv så man ligger där på backen och gråter. Man önskar man kunde backa tiden och göra något ogjort, för man vet ju egentligen vad som är rätt. Så mår man sådär dåligt i två månader innan allt vänder, för man har gjort något fruktansvärt bra. Living on the edge ett tag och känna att man regerar världen, må sådär underbart bra, vara med vänner, vara positiv - innan en till backe kommer. Det kommer liksom alltid vara såhär, även om det inte är meningen. En backe kan komma av att du får ett dåligt besked som gör att ångesten klamrar fast i ditt hjärta och vägrar släppa taget. Hela livet är upp och ner, fram och tillbaka - men jag tror man lär sig det. Jag tror inte man kan lära sig livet, men man kan lära sig att leva.