Att ha syskon är något av det finaste man kan ha. Givetvis har jag så många gånger velat att de alla skulle utrotas, men jag är ändå alltid tacksam i slutändan för att jag har mina tre systrar. Sen kommer vi till det jag faktiskt tänkt ägna detta inlägg till. Hur det känns när en av fyra faktiskt flyttar hemifrån. 

 

Min storasyster heter Elin Josephine Rohlsson. Hon fyller 21 år i sommar (något jag inte kan förstå) och har guldbrunt, jättetjockt, vågigt hår (motsatsen till mina stripor). Hon är 1.80cm lång, är ljus i hyn, har små läppar, fina tänder, bra hy, långa armar och stora bröst. Det enda vi har gemensamt är alltså längden....... 

 

Trots våra olikheter och våra timmar med konstant bråk så saknar jag henne så mycket att jag spricker. Det är inte enkelt att "bara åka och hälsa på". Hon bor nämligen i Bergen i Norge. 70 mil från mig. Vi har egentligen aldrig haft en jättebra relation när det gäller till att prata djupt med varandra, men sedan hon flyttade och vi började sakna varandra mer och mer har vi fått sjukt bra kontakt. Det känns bra, men också jobbigt. Vill ha henne att krama på ibland. 

 

Att se hur hon lever sitt liv där borta gör mig så glad. Hon har verkligen hittat sitt typ av folk. De är inte riktigt som de folk hon kände förr. Hon har hittat en krets som är helt jävla störda, rent ut sagt haha. Världens goaste folk! Jag sprudlar i kroppen varje gång jag läser på din blogg hur bra ni har det där. Att ni har blivit ett "järngäng" som ni kallar det. Alla härliga tjejer och killar som bara jobbar, festar hela tiden, sover och är bakis tillsammans. Ni sitter ihop. Ni är ett. Jag önskar ibland jag kunde vara med i det. 

 

Elin jag saknar dig så mycket. Det är först nu, när jag skriver orden framför mig, som jag faktiskt inser det. Tårarna rinner hejdlöst utan att jag kan stoppa det. Kollar ut genom fönstret och önskar att jag kunde komma och hälsa på. Vill bara vara med dig några dagar. Det är så tomt utan dig här. Det är svårt att helt plötsligt bli äldst. Det är svårt att ta hand om småsystrarna, att få vara själv o stå emot när vi två alltid stod emot tillsammans om det var bråk. Jag fyller 18 snart, ska på bal, Rhodos, tar körkort - allt går så in i helvetes fort. Tiden bara åker iväg utan att jag hinner tänka. 

 

När allt hände för en månad sedan, med Anders som gick bort, började jag tänka på de som står mig närmast. Det var så jobbigt att tänka på att vi sett varandra en gång på snart åtta månader. Om något skulle hända dig vill jag vara nära. Om något händer dig vill jag ha varit med dig precis innan, gjort ännu mer minnen med dig. Det räcker inte bara med några rader på facebook, skype och snap. Jag behöver en utång med skratt, en lunch på stan och en shoppingrunda med min storasyster. Fan vad jag älskar dig syrran. Älskar dig så det gör ont.